Jobb- och skolstart, bättre sent än aldrig

En inte helt övertygad brittisk skolkille

Princess Plain Primary School

Nu är det på riktigt. Vi lever förortsliv i i Bromley i södra London. Ebbe och Elin fick i sista stund reda på att de kunde börja skola resp jobb måndag 2:a mars. Av en slump hade de "open day" i skolan på fredagen 27/2, så att Elin kunde följa med och se lokalerna och hälsa på läraren Mrs Hussard. Open day har de endast enstaka dagar per år. Ebbe var tyst som i graven och gömde sig halvt bakom mina ben under hela besöket. Skolans socialsekreterare visade vänligt runt i skolan och vi fick träffa Mr Blake lock, rektorn som är en snajdig man med back slick och med en närmast frälst blick. Han talade engagerat om skolan och dess uppdrag. Mrs Hassard var mkt vänlig och utstrålade lugn och självförtroende. Klassrummet för reception class (förskoleklass) var inbjudande med en myshörna för läsning, en avgränsad del för tågbane-lek, ett litet akvarium för guldfisken Twinkle, runda arbetsbord och en mjuk färgglad matta för samling framför en stor white board. Från år 1 är det enbart kala bord och stolar som gäller.

Ebbes första vecka förlöpte förvånansvärt smärtfritt med tanke på att han var helt ensam i skolan utan någon som helst introduktion eller extra stöd. Lilla hjärtat! Första dagarna gick han fram till lunch men därefter hela dagen enligt schema 8.45-15.20. Han måste ha varit i chock och inte fattat något. Vi har tidigare försökt introducera program och spel på iPad utan större intresse från Ebbes sida och hans engelska-kunskaper var i det närmaste obefintliga.

Ebbe vid Twinkle

Senior House Officer, tro det eller ej

Kl 16.30 fredagen 27/2 fick jag klartecken att få börja på Kvinnokliniken måndagen 2/3 på PRUH (Princess Royal University hospital), en del av King's College Hospital. Det var en enorm lättnad efter många många mejl utan svar men till slut telefonsamtal med rätt person på enheten. Byråkratin satte stopp för självständigt arbete i början eftersom HR-avdelningen på NHS krävde både blodprover och alla (& lite till) papper som jag redan skickat till GMC (för själva licensen för att få arbeta) för att kunna skriva kontrakt med mig. Nåväl.

Den ofrånkomliga lunchmackan

Det var en kamp i början, att försöka förklara vem jag är/vill/kan/behöver/förväntas göra. Förvirringen var stor. Initialt trodde de att jag var Senior Registrar, alltså senior ST-läkare (år 5-7) i gynekologi& obstetrik och skulle ingå i schemat på den nivån.. Det betyder att man är näst under överläkar-nivå. När det hade retts ut och de insåg att jag är på SHO-nivå i gyn&obst (Senior house officer; nivå efter AT) kom nästa fight, att förklara att jag inte skulle jobba som en vanlig SHO. De brittiska SHO's är nämligen nästan uteslutande på gyn-avdelning eller förlossningen och går jourer natt och dag. Inte konstigt att de trodde det eftersom det är brittiska GP trainees som besätter dessa positioner. Jag lyckades iallafall förklara läget för Clinical lead Mr Lee och eftersom jag har svensk lön har jag större möjlighet att styra över mitt eget schema.


Efter Ebbes första "smek-vecka" i chock kom två riktgt tuffa veckor, när han grät vid lämning och vi fick allvarliga tankar om att han inte skulle kunna fortsätta. Mrs Hassard bad t o m om ett samtal...men det visade sig vara för att hon behövde hjälp med att betygsätta honom (eftersom han inte sa annat än enstaka ord som no, goodbye och toilet, please). Varje dag efter skolan var han ändå glad och visade inga tecken på att han mådde dåligt av att vara där och vi blev övertygade om att skolan var en stimulerande miljö för Ebbe. Han började sakta men säkert förstå mer, vilket blev uppenbart eftersom han successivt började välja alltmer engelska program att titta på. 

Vägen till jobbet via lyxvillorna i Farnborough park

Rebecca & barnen på väg till skolan

Bästa kompisarna på väg till "havet", gjort av alla soffkuddar

Close encounters

Tillvaron i Bromley börjar likna en vardag, även om de här 6 månaderna i England oftast känns som ett långt och spännande äventyr fyllt av utflykter och nya upplevelser. Vi ligger lite efter tidsmässigt med bloggen.. En småregnig Alla Hjärtans Dag gjorde vi den obligatoriska sightseeing-rundan till Buckingham Palace, 10 Downing Street, Big Ben och området runtom. Drottningen såg vi förstås inte. Desto mer umgänge hade vi med svanarna i St James's Park. 

Vi avslutade dagen med ett ovanligt lyckat (dvs lugnt) restaurantbesök på Pasta Brown vid Covent Garden. Peter & jag åt middag på tu man hand på kvarters-indiern Yasmin medan Rebecca vaktade de sussande småstjärnorna.

Klättring with a view (Buckingham Palace i bakgrunden)

Londons utbud av aktiviteter är aldrig sinande men för att se något annat av England har vi passat på att återförenas med brittiska vänner från förr.

Första resan gick mot Bristol, där Peters gamla kompis Bertie Goffe bor med sin tjej Karen och deras 8-månaders Arlo. Familjen Goffe är gamla orienterings-vänner till fam Guterstam och sönerna Bertie och Louis (nu i Newcastle) har halvår/årsvis bott i Trosa efter gymnasiet. 

Efter frukost 21 februari for vi med Forden mot ringleden M25 mot Heathrow. Där svängde vi av västerut för att via M4 nå Bristol. Det var soligt men fortfarande frost på kullarna. Den korta bensträckaren halvvägs höll aldrig på att få ett slut eftersom både Rorri och Byggare Bob & Rulle i full storlek var permanenta gäster på rastplatsen...

Väl framme i Bristol fick vi en ljuvlig lunch och barnen lekte glatt med Arlos baby-leksaker. 

Det blev en maraton-fika-dag där lunchen följdes av fika och nästan omedelbar övergång till middag. Vi fick bekanta oss med Bristols sydöstra stadsdelar på väg till lekparken. Barnen ville aldrig gå hem därifrån. I vanlig ordning hade de mest kläder på sig av alla i hela lekparken. Vilmer blev utstirrad pga av sitt fleecevaderade regnställ, som förvisso får honom att se ut som en vägarbetare..

Mätta och glada och lagom för barnen att somna åkte vi hemåt. Vi hann tyvärr bara åka en kvart innan vi krockade i en rondell. Det är fortfarande oklart vems felet var men lyckligtvis blev ingen person skadad. UJY:n klarade sig med en spricka i höger framlykta. BMW:n som "körde in i oss" fick en repa (och buckla för att vara ärlig) i lacken baktill..

I slutet av februari fick vi antagningsbeskedet gällande Ebbes skola (återkommer till det) och klartecken för min jobbstart. Så för att ladda upp, och skingra tankarna, åkte vi till Nottingham lördag 28/2. Där hälsade vi på min gamla vän Ele, som jag lärde känna på CISV-läger 1997. Hon driver numer en affär (Ele fair) med konst och hantverk från Nepal. Genom arbetet stödjer de lokala förmågor och skapar arbetstillfällen. 


Vi började med ett kort besök i affären för att få träffa Eles man Robert (som hon träffade på Dominica i Karibien). Han fick jobba, dagen till ära, så att Ele kunde vara med oss. 

Vi åt en fantastisk afternoon Tea på White rabbit, som Eles kompis driver. Därefter gick vi en liten rundtur i staden för att se det gamla slottet, där sägnen säger att Robin Hood satt fängslad. Själva slottet hade stängt men barnen fick iallafall klättra på den kända statyn och vi hann passera det som sägs vara Englands äldsta pub. 

"Det är Robin Hood jag vill ha"

Efter stängning av butiken anslöt Robbie på middag på Carluccios, där Ebbe somnade på soffan.Vilmer höll i vanlig ordning igång lite längre och somnade på väg tillbaka till hotellet. Söndagen toppades av hotellfrukost och bad i hotellets pool och spa, innan vi rullade hem till London igen.

Vilmer kan "välv"

 

Hela februari har jag varit föräldraledig, i väntan på att Ebbe börjar skolan och att jag börjar jobba. Det är lite skillnad att vara hemma med en 4,5-åring och en snart 2-åring jämfört när de var spädisar. Det är roligare men också mer krävande. Rebecca, vår au pair, är också hemma. Det är en inkörningsperiod för att hon sedan ska ta hand om Vilmer och hämta Ebbe i skolan.

Tältning & café i vardagsrummet

Det är enormt fascinerande vilken stark drivkraft barn har till att lära sig saker på egen hand. "Välv" är just nu det vanligaste ordet i Vilmers vokabulär, vilket för övrigt exploderar. Han härmar allt vi säger, framförallt vad Ebbe säger (och GÖR, vilket ibland blir farligt). Han är en riktig papegoja, eller en pap oja som han själv säger. Han kör stenhårt isärskrivning (i sann engelsk anda)

is lall = iskall

mit detta = eremitkräfta

nö bubbe = snögubbe

gek manna = stekpanna 

Jejjon ungen = lejonungen

Ebbe och Vilmer leker mycket tillsammans. Ebbe är oftast otroligt tålmodig, som står ut med att Vilmer vänder upp brickorna i förtid när vi spelar memory, tar isär det Ebbe just pusslat ihop eller springer och är i vägen oavsett vad vi gör. Det står ändå klart att det kommer dröja många år innan han hinner ikapp. Frustrationen över att alltid komma 2:a är uppenbar. Numer accepterar han inte den 2:a plats, som är ett faktum, vilket ofta leder till ett sammanbrott. Ebbe spär ibland på denna känsla genom att retas och hålla i något Vilmer vill ha så att han inte når eller helt enkelt springa iväg så Vilmer aldrig hinner ikapp. "Störst först" ropar Ebbe och Vilmer kontrar "wurst wurst".

 

Full aktivitet trots arla morgon

 

Drivkraften i att vilja göra allt själv (= välv) ökar på risken att Vilmer får ett utbrott. Ta på strumpor "välv", fingervantar "välv", knyta skor "VÄLV" leder till att den vanligen glada Vilmer, som verkligen har humor, plötsligt blir rasande över att något blev "fel". Vi förstår oftast inte vad det är och det är bara att ta ett djupt andetag och göra om eller avleda. Utöver att han härmar allt Ebbe gör, med varierande framgång, har han några nya favoritsysslor som känns väldigt typiska för en snart 2-åring:

 

-diska inklusive att "bipsa" = vispa

-dansa till Pippi, sjörövar-Fabbe och Emil-sången

-attack-kramas och ta hand om dina älskade djur datten (katten), lallen (nallen) och jejjon ungen. Alla ska vara med, helst vad vi än gör.

- låna andras (för stora) skor

Gruffalon har seglat upp som favoritbok och Ebbe kan den utantill. Sen dök självaste Gruffalon upp på Sainsburys och en stund senare hemma hos oss.

Ebbe & jag har gjort utflykter för att träna på att lämna Vilmer med Rebecca. Det har varit fantastiskt med miljöombyte. Och framförallt jättekul att bara vara med Ebbe och se världen genom hans ögon. Som att åka dubbeldäckare och sitta längst fram på övervåningen - "den kuligaste platsen som finns".

Högst upp, längst fram på buss 61

"Jag ska leka och bygga när jag blir stor"

Vi har också varit på London transport museum två gånger inom loppet av tre dagar. Det är som Spårvägsmuséet fast 3 gånger så stort med många interaktiva stationer och spännande utställningar, bl a en om alla soldater som bussades till fronten under 1:a världskriget. Ebbes funderingar och frågor om kriget och soldaterna har gett mig en föraning om att livets stora frågor så smått börjar processas i hans lilla huvud.




 

Ebbe leker verkligen hela tiden och är än så länge förvånansvärt nöjd med att inte ha några andra kompisar än Vilmer & Rebecca (och oss). Det kommer bli kul för honom att börja i skolan. Jag ser hur det lyser i ögonen och hur han vill ta kontakt om han t ex ser några jämnåriga barn i lekparken. På transport-museet lekte han och en jämnårig kille en lång stund utan att prata men skrattade och sprang desto mer. När killen skulle gå letade han upp oss och sa "bye bye", varpå Ebbe replikerade "hello". Det var ändå ett stort framsteg och väldigt härligt att se honom leka. 

Ebbes nya grej är annars att lära sig cykla. Han skulle ju börja när han fyllt fem men har nu ångrat sig. Nu ska han kunna cykla när vi kommer till Vinön i sommar, så han kan cykla med kusinerna till lekparken där. Vi tar, i princip, dagligen en tur genom "Farnborough park" (gated community tillika grannkvarter på väg mot affärerna i Locksbottom) och Ebbe kan cykla utan att jag håller i stången flera hundra meter på plant underlag. Bilintresset fortsätter. Rorri och Byggare Bob-bilarna har sjunkit i graderna till förmån för Blixten Mc Queen & gänget. Total lycka när han hittade en annan karaktär från Bilar-filmen (som han kallar Lasse-kasse?) i garaget här i London. Vi har också hunnit "trycka till" som Prick och Fläck, alltså göra potatis-tryck. 

Ebbe trycker till

Vi väntar med spänning på besked om vilken skola Ebbe ska gå i. Han har laddat upp med ny vattenflaska och en matsäcks-väska - allt med motiv från Thomas-tåget. Thomas the train-serien är betydligt större här och det finns både leksaker o pysselböcker på Sainsburys. Ebbe vill köpa allt och kan spendera lång tid drömmandes vid leksakshyllan. Rätt praktiskt när man handlar mat. Spiderman och Lego är andra favoriter. Och Vilmers servis, som de gärna lagar kaffe och annat och bjuder oss på. Det bästa med deras café-verksamhet är att den som köper faktiskt FÅR pengar när man handlar.

Snart väntar en annan vardag. Läskigt men jättekul att börja jobba. I dagarna ska jag skriva under det slutgiltiga kontraktet. 

På väg till London Transport Museum

Dino, dino and a rhino

Vår första lediga helg i London råkade av en slump bli späckad av dinosaurier. Hittills har skräckinslaget i den skräckblandade förtjusningen inför dessa enorma djur, ialla fall hos Ebbe, varit överhängande och intresset relativt svalt. Det har ökat betydligt efter denna helg. 

Barnen gjorde debut i tfl-nätet (transport for London), Vilmer i vagn och Ebbe på egna ben. Det går snabbt och smidigt att ta sig in till city via pendeltåg från Bromley south eller Orpington. Det hela kompliceras dock något av att enbart ett fåtal tunnelbanestationer har hissar och annan handikappanpassning och av att Ebbes s k egna ben ganska ofta blir för trötta och måste ersättas av en förälders axlar. En del bärande av både barn och vagnar, med andra ord. Extra tungt blir det när barnet, i detta fall Ebbe, passade på att sova på Peters axlar.

Vi började lördagen på Natural History Museum i Kensington. De enorma skeletten av bl a blåval och uppstoppade djur från världens alla hörn och tidsperioder gjorde stort intryck på oss. Vilmer ville helst titta på "nörning" (noshörningen) hela tiden medan Ebbe, ur sitt perspektiv, försökte beskriva hur gigantisk och fascinerande blåvalen är:

Alltså,den är nog längre än FEM lastbilar. Den är typ FYRA meter. Eller kanske TUSEN-TIO! 

En usel bild av det enorma blåvalskelettet

T-Rex i egen hög person

Dinosaurie-utställningen var helt klart det som attraherade flest människor, i alla fall av kön att döma. Ebbe var prompt bestämd över att gå in och det var absolut värt köandet, som inte var så lång stund i slutändan. Vilmer passade på att sova medan vi andra kastades långt bak i tiden och fick utöver att se magnifika skelett också träffa en T-rex i naturlig storlek som både lät och rörde sig. Det var nog tur att Vilmer sov.

Efter lunch gick vi till Hyde park med sikte på sjörövarskeppet i Princess Diana's Memorial Playground. Vi frös trots att vi hade överlägset mest kläder på oss i lekparken. Jag vet inte om vårt blod är extra kallt eller något men andra vuxna och barn verkade klara sig fint i tunnstrumpbyxor och förstås utan mössor och vantar. 

På fika hos Vilmer

Idag sken solen hela dagen och vi fick vårkänslor. Det var första gången jag inte frös sen vi kom hit! Vi tog buss 358 direkt hemifrån oss till Crystal Palace Park. Själva palatset, en enorm järn- och glaskonstruktion (Crystal Palace) byggdes inför Världsutställningen 1851 och låg först i Hyde Park. Det flyttades och byggdes upp igen söder om staden (i den nuvarande parken) men eldhärjades 1936 och förstördes nästan helt. I parken finns rester av byggnaden, ett litet museum, hem-arenan för laget Crystal Palace, stora grönområden, en lekpark samt en dinosauriepark. Richard Owen, en av Darwins föregångare, var den som föreslog att det en gång funnits jätteödlor som nu är utdöda. Därför lät man på 1850-talet även göra ett antal skulpturer föreställande utdöda djur, däribland dinosaurier. Mitt bland träden på små öar och i dammarna runtom står dessa varelser i naturlig storlek. Det är lite Jurassic Park-känsla över det hela. 

Den redan lyckade utflykten toppades med varm choklad på fikat. 

Till sist hann vi med ett besök i den lilla bondgården, som också finns i parken, där vi fick hälsa på lamor, grisar, hönor samt ett antal ormar och andra läskiga djur. Vilmer hade gärna stannat hela kvällen och tittat på fiskarna.

Söndags-selfie i solen