Jobb- och skolstart, bättre sent än aldrig

En inte helt övertygad brittisk skolkille

Princess Plain Primary School

Nu är det på riktigt. Vi lever förortsliv i i Bromley i södra London. Ebbe och Elin fick i sista stund reda på att de kunde börja skola resp jobb måndag 2:a mars. Av en slump hade de "open day" i skolan på fredagen 27/2, så att Elin kunde följa med och se lokalerna och hälsa på läraren Mrs Hussard. Open day har de endast enstaka dagar per år. Ebbe var tyst som i graven och gömde sig halvt bakom mina ben under hela besöket. Skolans socialsekreterare visade vänligt runt i skolan och vi fick träffa Mr Blake lock, rektorn som är en snajdig man med back slick och med en närmast frälst blick. Han talade engagerat om skolan och dess uppdrag. Mrs Hassard var mkt vänlig och utstrålade lugn och självförtroende. Klassrummet för reception class (förskoleklass) var inbjudande med en myshörna för läsning, en avgränsad del för tågbane-lek, ett litet akvarium för guldfisken Twinkle, runda arbetsbord och en mjuk färgglad matta för samling framför en stor white board. Från år 1 är det enbart kala bord och stolar som gäller.

Ebbes första vecka förlöpte förvånansvärt smärtfritt med tanke på att han var helt ensam i skolan utan någon som helst introduktion eller extra stöd. Lilla hjärtat! Första dagarna gick han fram till lunch men därefter hela dagen enligt schema 8.45-15.20. Han måste ha varit i chock och inte fattat något. Vi har tidigare försökt introducera program och spel på iPad utan större intresse från Ebbes sida och hans engelska-kunskaper var i det närmaste obefintliga.

Ebbe vid Twinkle

Senior House Officer, tro det eller ej

Kl 16.30 fredagen 27/2 fick jag klartecken att få börja på Kvinnokliniken måndagen 2/3 på PRUH (Princess Royal University hospital), en del av King's College Hospital. Det var en enorm lättnad efter många många mejl utan svar men till slut telefonsamtal med rätt person på enheten. Byråkratin satte stopp för självständigt arbete i början eftersom HR-avdelningen på NHS krävde både blodprover och alla (& lite till) papper som jag redan skickat till GMC (för själva licensen för att få arbeta) för att kunna skriva kontrakt med mig. Nåväl.

Den ofrånkomliga lunchmackan

Det var en kamp i början, att försöka förklara vem jag är/vill/kan/behöver/förväntas göra. Förvirringen var stor. Initialt trodde de att jag var Senior Registrar, alltså senior ST-läkare (år 5-7) i gynekologi& obstetrik och skulle ingå i schemat på den nivån.. Det betyder att man är näst under överläkar-nivå. När det hade retts ut och de insåg att jag är på SHO-nivå i gyn&obst (Senior house officer; nivå efter AT) kom nästa fight, att förklara att jag inte skulle jobba som en vanlig SHO. De brittiska SHO's är nämligen nästan uteslutande på gyn-avdelning eller förlossningen och går jourer natt och dag. Inte konstigt att de trodde det eftersom det är brittiska GP trainees som besätter dessa positioner. Jag lyckades iallafall förklara läget för Clinical lead Mr Lee och eftersom jag har svensk lön har jag större möjlighet att styra över mitt eget schema.


Efter Ebbes första "smek-vecka" i chock kom två riktgt tuffa veckor, när han grät vid lämning och vi fick allvarliga tankar om att han inte skulle kunna fortsätta. Mrs Hassard bad t o m om ett samtal...men det visade sig vara för att hon behövde hjälp med att betygsätta honom (eftersom han inte sa annat än enstaka ord som no, goodbye och toilet, please). Varje dag efter skolan var han ändå glad och visade inga tecken på att han mådde dåligt av att vara där och vi blev övertygade om att skolan var en stimulerande miljö för Ebbe. Han började sakta men säkert förstå mer, vilket blev uppenbart eftersom han successivt började välja alltmer engelska program att titta på. 

Vägen till jobbet via lyxvillorna i Farnborough park

Rebecca & barnen på väg till skolan

Bästa kompisarna på väg till "havet", gjort av alla soffkuddar