Family make over

Efter

Före

Efter att Peter genomgått en make over i form av några nya gaddar ville varken jag eller Ebbe vara sämre. Peter har sponsrat Dr Chandran med närmare en halv Lakh. Jag gick till Lens & Frames (observera den underbara kombinationen av singular och plural) och Ebbe gick till Prasad Beauty Parlour. Min och Ebbes make over var betydligt billigare och snabbare. 

Lyckligt ovetandes guldlock

På Lens and Frames var det ungefär tre kunder och tjugo stycken i personalen men det tog ändå en evighet för att få betala p g a det endast är en person i affären som har behörighet att hantera pengar. Detsamma gäller på vår närmaste Supermarket, vilket brukar generera en ganska lång kö. Hos Prasad är det fler kunder än frisörer, men två vana och proffsiga frisörer. Det finns två frisyrer att välja mellan -small cut eller mushroom cut. Det är svårt att se vem som överhuvudtaget skulle kunna tänka sig det senare men uppenbarligen är det ett antal eftersom frisyren är ett av alternativen hos Prasad. Ebbe hade alltså knappt något val men fick å andra sidan äta så mycket choklad och andra godsaker han ville för att han skulle sitta still i stolen. För övrigt är den vanligaste looken bland män kortklippt med lite fluffig lugg samt den obligatoriska mustaschen.

Nyvaken och nyklippt

Före Dr Chandran

Halvvägs hos Dr Chandran

Snart färdig hos Dr Chandran

Stranden har också genomgått en make over. Vattnet står lite lägre och stranden har blivit större. Vågorna är möjligen något mindre men det är fortfarande väldigt strömt så det gäller att hålla i sig. Ebbes mentala make over består i att han numer accepterar armpuffar och gärna vill kasta sig ut i vågorna till skillnad från häromdagen när han knappt vågade doppa tårna.

Notera gärna hur strömt det är i vattnet..

Notera gärna Ebbes sele!

Samudra Beach

Suraya & Suresh's Cooking Academy, part 1

Vi har emellanåt nämnt att vi äter fantastiskt god mat varje dag här i Kerala. Oavsett vad man äter så är det viktigaste av allt är att aldrig äta med vänsterhanden. Man får hjälpa till att hälla upp vatten, hälla ut en sås över maten och riva av brödet (på sin höjd!) med vänsterhanden men annars är det högerhanden som gäller. Denna kulturella företeelse är slående när man är på restauranger utan turister. Vid handfaten, som ofta är centralt placerat i restaurangerna, står folk och tvättar handen -ja ni hörde rätt - handen. Alltså högerhanden. Det är ju onödigt att tvätta den vänstra, eftersom man ändå inte ska använda den...


Ris får man oavsett man vill eller inte. Oftast är det Keralaris som serveras på restaurangerna, vilket betyder ett något rundkornigare, längre ris som är lite brutet. På lite finare ställen finns också ris som liknar basmatiris men Keralanerna serverar gärna "sitt" ris och stoltserar med att det är betydigt nyttigare än annat ris. Stående rätter på lunchen är thali = ris med olika sorters röror, biryani= typ risotto med lite grönsaker, nötter och ibland frukt, dhosa = ris/linspannkaka med eller utan fyllning. Middagsmaten består av ris, förstås, och curry eller masala (lite mindre rinnig curry). Om man inte särskilt ber att få 'non-vegetarian' så är maten vegetarisk. Till maten äter man också olika sorters bröd;  naan (om tandoori-ugn finns), roti, chapati, dosa, appa eller paratha, det sistnämnda typiskt sydindiskt. Enligt ayurvedisk medicin är paratha det onyttigaste man kan äta och det är tydligen supersvårt för magen att smälta. Det är ett segt, platt, ganska flottigt men väldigt väldigt gott bröd. 

Suresh & Ebbe

 När jag & Anna Herlitz reste i Sydostasien (för snart 10 år sedan!) fanns det många ställen där man kunde gå på matlagningskurs. Den goda maten till trots har vi inte sett någonstans där man kan lära sig att laga mat här. Till vår stora glädje har vi en alldeles egen husmor i huset, Suraya! Eftersom Suraya endast talar malayalam (vilket hon fortsätter tala till oss trots att vi inte fattar något) fick sonen Suresh vara med och tolka när vi bestämde att gå på kurs matlagningskurs hos Suraya. Suresh utnämnde egenmäktigt matlagningskursen till Suresh Cooking Academy (SIC!), vilket kanske var att ge lite väl mycket cred till sig själv eftersom han sannolikt aldrig har rört en gryta. Kl 7.30 i söndags gick vi ned till dem för att under kurstillfälle 1 lära oss klassisk frukost, dhosa och sambar, alltså ett bröd gjort av rismjöl och svarta linser och en grönsaksröra. 

Härlig sambar

Elins 1:a dhosa misslyckades

Koriander, chili, senapsfrön mm

Suraya hade dagen före förberett själva dosa-smeten. Man mixar 1 del svarta linser med lite vatten, därefter 2 delar ris med lite vatten och rör sedan ihop allt. Efter en natts jäsning saltar man smeten och sen är den färdig. Man kan då välja om man vill ångkoka smeten som "bollar" vilket blir iddli eller om man vill steka pannkakor av smeten vilket blir dhosa. Sambar är en grönsaksröra som består av ett helt gäng grönsaker såsom lök, morot, gurka, aubergine, gröna bönor, tomater, chili, senapsfrön men även några oigenkännliga grödor av indiskt slag. Efter tryckkokning, tillägg av färsk koriander, curryblad, chilli och scharlottenlök var det så dags att ge grönsaksröran den typiska sambar-smaken. Detta genom att tillsätta det genuina sambarpulvret, men inte vilket som helst utan av märket 'Eastern'. Vi ser redan fram emot Cooking Academy part 2.

Glada kockar i uteköket, Ebbe har dragit.

Our House, In the Middle of our Street…

Our House

Många av er har säkert eller kommer säkert att vara föräldralediga. En del är föräldralediga utomlands men väldigt få är föräldralediga i Indien ännu färre i just Kerala. De dagliga sysslorna tror jag är ungefär samma oavsett var man är men miljöerna skiljer sig mellan t.ex. en relativt säker lek i park på Lindvallsplan och Ebbes lekar här i sandhögar bland hönor, skit, fimpar, lösa hundar, stekande sol och vårdslös trafik.

Vårt hus ligger mitt på vår gata, Nedumam, och härifrån utgår mina och Ebbes vandringar på förmiddagarna då Elin gett sig av till Trivandrum. Varenda dag är det ärenden som ska uträttas. Nu kan den som läser vidare få en uppfattning om hur en förmiddagspromenad i norra utkanterna av Kovalam kan se ut.

På kartan finns ett antal platser markerade och dessa platser besöker jag och Ebbe ofta. Vanligtvis går jag med Ebbe i bärmes på min rygg. Ibland, oftast då bärmesen packats med en 20-liters vattendunk, så går Ebbe långsamt vid min sida. Ibland går han så fruktansvärt långsamt, går åt fel håll eller sätter sig och plockar myror, muttrar mm i vägkanten att jag istället bär honom på armen.

1. Grannens hus.
Här eldar man under kastrullerna i köket
 trots att man inte har skorsten.

     1    Vårt hus, Guterstam Colonial Casa, där vi rumsterar på övervåningen. Balkongen är mycket populär bland alla tre familjemedlemmar. Jag och Elin utnyttjar den så snart vi har möjlighet att sitta ner en stund. Det svalkar skönt att sitta där i havsvindarna. Ebbe utnyttjar balkongen så ofta balkongdörren är öppen. Han sitter inte på balkongen. Ebbe står eller klättrar på staketet varifrån han slänger ut sina eller andras ägodelar samtidigt som han ropar och hojtar till i princip alla förbipasserande. Folk i kvarteret har lärt sig Ebbes vanor och vinkar oftast glatt tillbaka och ropar ’Hello Ebbe Baby’.

2    Uday Samudra Hotel. Här finns två fantastiska simbassänger precis bredvid havet. Vi har betalat medlemskap i ’Loyalty Club’ vilket innebär att vi får utnyttja dessa faciliteter obegränsat på dagtid. Hit brukar vi ofta gå tillsammans alla tre då Elin är tillbaka från jobbet. Det var här jag bekantade mig med kaklet vilket ledde till två skadade tänder. Dessa tänder blev slutligen reparerade igår. Eventuellt väntar dock något återbesök för att fixa så färgen på de nya tänderna stämmer överens med de kringliggande tänderna…tandhistorien är alltså inte helt slut ännu.

3. Skog av palmer på väg mot Country Spa Rd

3   Gångväg genom skog av palmer för att ta sig från Samudra Beach till Country Spa Road. Denna gångväg/stig går vi ofta och ibland träffar vi massor av fiskare på stranden som med gemensam muskelkraft drar upp gigantiska nät ur havet direkt upp på stranden.

3. Gångväg längs havet

4   Pannkaksmannens restaurang. Här köper vi pannkakor till Ebbe. Restaurangen ser inte mycket ut för världen men här produceras fantastiska pannkakor. Vi har redan blivit tjenis med några stammisar (alla besökare är män) som smiter in på detta hak vid olika tillfällen under sina arbetsdagar. En sådan stammis är woodmannen. Han pratar alltid om wood i olika former. Ofta fattar jag ingenting men jag har förstått att han är passionerad men pensionerad kokospalmsklättrare som numera enbart klättrar i palmerna på sin tomt. För sin försörjning så tar woodmannen gärna olika dagsjobb på marken som innebär att han får hugga i någon form av biomassa.

4. Restaurangen med bra pannkakor

4. Woodmannen med stubbe

5   Skjulrestaurangen. Här driver ett äldre par en restaurang under ett stycke korrugerad plåt som hålls uppe av några bräckligt ihopsurrade slanor. I detta skjul köper jag välkryddad lunchmat ur olika ljumma byttor och olika former av dhosa. Denna mat har jag för vana att koka upp / värma på innan förtäring. Ebbe får, som ni kan se på bilden, i vanlig ordning en het papadam.

5. Skjulrestaurangens driftiga par 

5. Ebbe med papadam från skjulet

5. Lunchmat från skjulet

6   Grönsaksaffären. Här köper vi mango och blir även erbjudna allt möjligt annat som vi inte behöver. 

6. Här köper vi mango

7. I köket på A1

7. Restaurang A1 utifrån

7   Restaurang A1. På detta ställe som stoltserar med en ’Fast Food’-skylt får man maten extremt långsamt, eftersom de lagar allt från grunden. Maten är dock fantastiskt god och vi återvänder hit gång på gång för att köpa middagar att ta med oss hem.

8   En genväg till A1 restaurangen som Ebbe och jag upptäckt på senare tid. Till en början var jag orolig för ormar då jag gick här men med tiden har denna oro lagt sig eftersom jag har upptäckt att det bor massor av människor i skjul precis bakom buskaget vid sidan av stigen. Vid sidan av stigen finns en tappkran. Här fyller alla som inte har rinnande vatten hemma på olika kärl för att ta med hem. Det finns ett otal sådana här tappkranar i vårt område.

8. Tappkran med hyfsat rent vatten

8. Vår väg till A1

9    Moskén. I vårt grannskap bor väldigt många människor i samförstånd. De flesta är hinduer och ganska många är kristna. Ett ytterst fåtal är muslimer. Trots detta finns det en liten moské i vårt kvarter. Allt som förknippas med denna moské är litet, allt från antalet besökare till storleken, med ett undantag. Det som är stort med denna moské är högtalarsystemet. Detta högtaleri används flera gånger per dag av böneutropare. Det första utropet sker varje morgon någon gång i tidsintervallet 4.55-5.15. Alla dagens böneutrop är öronbedövande men det på morgonen är mest påtagligt. Trots denna olägenhet så tycks alla i vårt grannskap respektera moskén och böneutropen. Vi har diskuterat detta med vår hinduiska värdfamilj och de ser inget konstigt med att bli väckta vid 5-tiden varje morgon till förmån för ett fåtal muslimer i grannskapet. Jag är imponerad av den ömsesidiga respekt som råder här. Varför fungerar religiös samexistens bättre här än på andra ställen i världen?

9. Moskén och dess högtalare

9. Verkstad vid moskén

10  Korsningen. Här finner man höns-slaktaren med sina hantlangare och välgödda, lugna hundar.  Kiosken som tycks sälja allt men de facto inte säljer något. I alla fall inte något man har nytta av. Kioskbiträdet är dock alltid glad och på plats. Hon hjälper ibland Elin förbi den arga hunden. Den arga hunden är verkligen arg och har till uppgift att vakta huset som ligger precis vid nedgången till vår gata, Nedumum.

10. Den arga hunden

10. Hönsslaktaren t.h. med hantlangare

10. Kiosken i korsningen

Jag hoppas att ni har fått en uppfattning om vad livet som föräldraledig i Kerala kan handla om. /Peter, med viss assistans av Ebbe

Ebbe hjälper till att blogga

En filmstjärna i byn

Lighthouse beach, Kovalam

Filmstjärnan Ian med sonen Simon

När man tänker på indisk film är det ffa Bollywoodproduktioner med dess särpräglade karaktär som dyker upp i huvudet. Undersköna, dansande, ganska lättklädda kvinnor (dvs baraxlade med knälång klänning) och välbyggda, mustaschprydda män i ett kärleksdrama, där man klipper scenerna så fort det börjar närma sig något intimt. Det har varit ett filmteam i Kovalam men denna gång ett riktigt Hollywood-team. Regissören, som jag glömt namnet på, vann tydligen en guldpalm i Cannes för något år sedan. De har nu spelat in en action/thriller, "The Nail",  som handlar om en brittisk läkare som kommer till Indien och som bl a får rycka in vid en trafikolycka i början av historien. Många scener har spelats in i ett hus, som ligger ovanför en av Kovalams stränder med fantastisk utsikt. Vi var där och tittade när vi sökte lägenhet men dels var huset dyrt och heller inte tillgängligt de datum vi önskade, pga av filminspelningen. Nåväl. När den brittiska skådespelaren, tillika huvudrollsinnehavaren, hade åkt hem insåg teamet att de hade glömt bort att spela in scenen när han rotar i sin läkarväska. Det var i jakten på två manliga, ljushylta armar som Ian Bonetto, vår vän och sambo med min kollega Malin, blev filmstjärna. Han satte scenen på fyra tagningar och hans armar är nu förevigade i filmhistorien. Som kompetent läkare bidrog Malin med en ask paracetamol och lite andra medikamenter från deras husapotek så att läkarväskan i filmen skulle se trovärdig ut. Så, håll utkik efter The Nail, som sannolikt går upp på bioduken någon gång under 2012. Det sägs att Ian ska stå med i rollförteckningen i filmens eftertext och att ett särskilt tack riktas till hela familjen Arvidsson/Bonetto för deras vänlighet. 

Erik på fest hos Veronica

Whisky fizz, the Indian style

2 utslagna festprissar kl 22

Vi fick äran att hänga med blivande filmstjärnan Ian igår på fest hemma hos Veronica. Det bjöds på paraplydrinkar med lime från trädgårdens limeträd, mat från Kerala café som håller till i grannhuset och kladdkaka till efterrätt, som vi hade bakat i vår lilla ugn (den enda ugnen som finns bland alla vi känner).

Peters provisoriska plasttänder

Vad gäller Peters tänder så kan han snart låta de provisoriska tändena bli till guld över natten. I eftermiddag ska han in till stan igen för att göra en vaxavgjutning för att i nästa vecka kunna få de permanenta fastsatta. Jag har ont i halsen och tänkte fortsätta ta det lugnt på balkongen, så länge Ebbe sussar i sovrummet. Där är det lagom svalt, 26 grader. Här i skuggan är det också skönt. 

Min balkongvy

Kerala Backwaters

I helgen var vi iväg från Kovalam och Trivandrum. Målet för helgens utflykt var båtresa i Kerala Backwaters. Det hela var en frikostig bröllopspresent från Peters morbror Christian och Boel. Med på turen hade vi vår egen guide, Rajiv. Rajiv kan, på indiskt manér, allt om Kerala och det var verkligen givande att ha honom med på resan. Christian, som grundat resebyrån Läs & Res, och Rajiv känner varandra sedan 80-talet och Rajiv har guidat, och guidar fortfarande regelbundet, Läs & Res resenärer. Detta gjorde att man fick passa sin tunga emellanåt för Rajiv är en rackare på att förstå svenska.

Rastlös Ebbe efter bilresan

Vår rumsdörr på Coconut Palms

För att komma till Allepey, där vår båtresa startade, krävs en smärre bilresa. Peter och Ebbe blev upphämtade av Rajivs chaufför i Kovalam vid lunchtid i fredags för att sedan i tur och ordning hämta upp Elin, hämta upp Rajiv och sedan besöka diverse affärer för att införskaffa en bilstol till Ebbe. Att resa kors och tvärs i hektisk eftermiddagstrafik, tryckande värme i en liten TATA med 4 vuxna och Ebbe var rätt krävande.

 

Mörkret hade lagt sig då vi kom fram till familjedrivna Coconut Palms där middag och sängar väntade. Som vanligt i Kerala, bjöds vi på fantastiskt god mat. Huvudrätten var grillade fiskar. Rajiv förklarade att det var makrill. Trots att vi misstänkte att hans svenska vokabulär kommit till korta så visade det sig återigen att han hade rätt. Det smakade onekligen makrill. Ebbe smaskade papadam och kastade ris omkring sig i vanlig ordning.
 

En något varm kanotist med mormors flytväst

Nästa morgon blev vi skjutsade i kanot i de riktigt små kanalerna. Ibland var de bara någon meter breda. Kanalerna var så smala att det inte funkade att paddla kanoten utan en man i aktern stötte oss fram med en lång bambukäpp. Människor bor längs dessa kanaler och runt överallt mellan kanalerna är det sumpig palmskog eller risfält vilket gör att kanot är det bästa transportmedlet för dessa människor. 

 

Hela familjen välsignades med gurkmeja i pannan

Nästa anhalt var det hinduiska Ormtemplet. Enbart hinduer har tillträde till tempel i Kerala men ormtemplet drivs i privat regi så vi fick följa med in i detta tempel. Väl inne på tempelområdet så konstaterade vi snabbt att det inte var som att besöka en kyrka. Det var massor med glada och finklädda människor på plats denna lördag förmiddag. Barn sprang runt och lekte. Folk talade högljutt med nära och avlägsna vänner som de stötte på. I ett hörn kunde man köa för att få en glimt av templets munkar / präster. I ett annat hörn trängdes folk för att se några antika instrument begagnas. Det som drog mest uppmärksamhet var dock barn-vägningen i syfte att bringa lycka och välgång till barnet. Det gick till så att man satte ett skrikande barn i ena änden av en balansvåg och lassade på med bananer, kokosnötter, ris eller liknande i den andra vågskålen. Då det blev jämvikt tog föräldrarna snabbt hand om det rödgråtna barnet medan templets personal tog hand om maten som alltså motsvarade barnets vikt. Detta var alltså en form av offer-rit, där föräldrar offrade den vara man var kapabel att betala. Rajiv berättade en skröna om att de riktigt rika offrar sin vikt i guld till templen. Stämningen i templet påminde om en uppsluppen sen fredageftermiddag vid 5-kampen på Gröna Lund. 

Vid lunchtid nådde vi den fantastiska husbåten. En gigantisk husbåt med ett rum i hotellklass inkl badrum och AC väntade på oss, enbart på oss. Rajiv med chaufför avvek nu klädsamt. Det var verkligen lugnt och skönt då 4-manna besättningen lättade ankar och vi gled ut på det lugna vattnet. Vi fick uppleva ett knappt dygn på Keralas Backwaters. Vi blev bjudna på god mat och fick se livet längs kanalerna. Ebbe gillade att rusha runt på båten medan Elin och Peter turades om att passa honom. Besättningen gjorde vad de kunde för att passa upp oss. På söndagmorgonen mönstrade vi av och konstaterade att det var gött att åka husbåt. 

Klassisk Kettu vallam (husbåt) framför risfälten

Nu väntade en 

trång TATA och den indiska trafiken på oss. Rajiv hade åkt tillbaka till Trivandrum med buss. Efter lite förvirrade diskussioner om resvägen med chauffören som enbart pratade malayalam var stämningen en smula upprörd men plötsligt blev vi avsläppta på en bakgård där det stod ett gäng tama elefanter och betade. Vi blev bjudna på en ridtur. Tyvärr mötte vi genast en bil med högtalare på taket (sådana bilar är vanliga här…vi tror det beror på att alla inte har morgontidning eller internetuppkoppling). Elefanten var inte kompis med högtalare. Den började frusta, skaka på huvudet och gå ner i diket. Den 14-årige skötaren sa skärrat ’no problem. This is normal procedure’. Vi behöll lugnet och bad skötaren att vända om. Det blev alltså en kort elefant tur. Ebbe var nöjd när han satt i bärsele på min rygg och jag satt på elefantens men han var inte road av att klappa elefanter.

 

Nästa stopp blev en sen lunchpaus vid vackra Varkala Beach. Där smet vi när till stranden och vaskade av oss resdammet i havet.

Varkala beach

Tanduppdatering: Framtänderna är nu nedslipade till oigenkännlighet av Dr. Chandran. Om några dagar är han klar med nya tandbitar. Då ska dessa nya bitar ’enkelt’ sättas på plats och jag kommer att se ut som innan poolincidenten. Fortsättning följer. /Peter