Till världens tak, Delhi och Sverige!

Berg i Nepal, världens tak

Tant i Nepal

Elin & Olle, gamla vänner nu

Ebbe & Asta, nya vänner

Det är en ynnest att ha vänner. Extra bra är det när de väljer att bo utomlands och man får komma på besök. Det var helt fantastiskt att få komma hem till Dag och Linda i Delhi efter många dagar på resande fot, slå sig ned vid ett dukat bord, umgås och sen få sova i en mjuk och varm säng. Vilken lyx. Vi är så tacksamma för att vi slapp bo på något tråkigt hotell. Det blev en kort Delhi-vistelse eftersom vi mest var där och mellanlandade inför att åka till Nepal. 

Silva får 1-årstårta av den indiska storfamiljen i Delhi.

Grässamlare i Kokana utanför Patan, Kathmandu

Inte vår taxi men nästan

Sheriffen August

Nepaläventyret började med 6 timmars försening och lika lång väntan på Indira Gandhi International Airport i Delhi. När mörkret lagt sig lyfte vi äntligen och landade säkert i Kathmandu 2 timmar senare. Det var som att åka tidsmaskin och landa några årtionden tillbaka i tiden. Vi skulle bli upphämtade av Naresh, en av ägarna till Shiva Guest House, där vi skulle bo första natten. Naresh syntes inte till och vi fick sedermera veta, efter att Peter inhandlat ett nytt nepalesiskt kontantkort och ringt till Shiva Guest House, att han hade varit där och vänt. Naresh hade givetvis gett upp eftersom vi var så försenade. Vi blev istället förpassade till att ta en ordinär taxi. Ordinär med nepalesiska mått mätt betyder i min värld rosthög, på väg mot skrothög. Jag fick plötsligt en känsla av att hela Nepalutflykten var en mycket dum och helt onödig idé. Men vad skulle vi göra.. vi satte oss nära varann i baksätet för att få upp värmen. Springorna vid fönstren fungerade utmärkt som naturlig men onödig AC. Bilbälten var förstås inte aktuellt.

Utsikt från vårt rum på Shiva Guest House i Bhaktapur.

Väl framme i Bhaktapur, en uråldrig gammal stad i Kathmandudalen, låg Durbar square tyst och öde. Det var som att gå in i en filmkuliss eller åtminstone åka långt långt tillbaka i tiden. Tempel och stupor med fantastiska detaljer, oförändrade sen århundraden tillbaka. Men då, sent på kvällen kändes det helt övergivet. Vi bara väntade på att Indiana Jones skulle dyka upp runt hörnet. Restauranten på Shiva Guest House hade stängt men de ordnade fram lite kvällsmat. Den bestod av yak-yoghurt och orostade toastbröd och vatten. Faktiskt oväntat gott.

Vi vaknade tidigt av klockringning på Durbar square ackompanjerat av ylande hundar, i vanlig ordning. Vi spenderade dagen i Bhaktapurs gränder med guidning av Naresh, en av sönerna till Shiva Guest house grundare. Peter var här 1987 tillsammans med morbror Christian. Det är egentligen tack vare Christian som Shiva Guest House överhuvudtaget finns. Vår utflykt till Bhaktapur beror också på Christian som tillsammans med Boel gav oss detta dygn i bröllopspresent. Staden Bhaktapur har inte ändrats nämnvärt sen Peter var här 1987, möjligen att en eller annan souvenir bytt design eller färg men för övrigt var det sig likt. Möjligen sviker Peters minne en smula.. för Naresh poängterade att staden numera är mycket bättre städad.

I dessa trappor klättrade vi precis på samma sätt som Peter och hans kusin Ville gjorde för 24 år sedan.

Ebbe slockande på eftermiddagen efter Naresh guidning. Vi satte oss då på uteserveringen nedanför vårt rums-fönster och åt lunch med en svalkande en öl i solen. Lagom till att Ebbe vaknade kom Olle och hämtade oss i sin lilla TATA, välförsedd med bilbälten och svensk bilbarnstol. Vi snittade kanske 30 km/h på vägen mot Olle & Kristinas hem på bergssluttningen utanför Patan, som utöver Bhaktapur och Kathmandu utgör de 3 städerna i Kathmandudalen. På motorvägen som finansierats av japanerna var vi uppe i 50 km/h.


Återigen slog det oss hur fint det känns att få komma hem till vänner. Eget härligt rum, stor trädgård, massor av yta att umgås på, t o m leksaer till Ebbe tack vare Asta och August. Ljuvligt. Peter började vistelsen med ett par dagar i sjuksängen medan jag och Ebbe hängde runt i trädgården och försommarvärmen. Vi följde med på olika små utflykter. Det blev en mycket fin helg med glöggkalas hos Olle o Kristinas vänner, japansk massage, middag med utsikt över Patans Durbar square. Vi inmundigade momos andra, mer eller mindre delikata, nepalesiska rätter. Sedan lämnade vi storstaden Kathmandu. 

Vandring till munkklostret

Utsikten från Nama Boddha

Vi puttrade fram i Castells TATA och anlände efter 2 h till Nama Boddha, på toppen av en kulle med utsikt över Langtang-massivet och flera höga toppar. Sista biten körde vi max 12 km/h. Det ger en vägledning kring kvalitén och lutningen på den vägen. Just denna dag kunde man inte se Mt Everest pga dimma. 

Ebbe och Buddha, efter att Ebbe frenetiskt försökt mata statyn med kex.
Troligen inspirerad av munkarna som just donerat ris mm.  

Nama Boddha utgörs av flera stenhus i olika storlek samt ett gemensamt hus där man äter alla måltider. På eftermiddagen vandrade vi till ett munkkloster, där exiltibetaner huserar. De har byggt upp ett eget samhälle däruppe på toppen av kullen. Till middag åt vi dhal bath, nepals nationalrätt (ris och linsröra), men en lyxigare variant med några extra röror. Sen drog vi oss tillbaka till vårt stenhus. Vi var väldigt tacksamma över de extra elementen, som i alla fall fungerade i några timmar. Dagen efter gjorde vi en till vandring till en by på en annan kulle. Hela tiden hade vi en otroligt utsikt över topparna i Langtang och de andra närliggande massiven. 

Lucia-firande i Casa Castell

Luciatåg med Asta, August och Ebbe

Peter och Asta

Vi har blivit väl förtrogna med strömavbrott. I december månad kanske det snittar med 10 timmars strömavbrott per dygn. De kommande månaderna blir timmarna utan el bara fler. Någon gång i februari, innan vattenmagasinen i bergen börjar fyllas på, så brukar det vara sisådär 18 timmars avbrott per dygn. Fantastiskt nog finns det mängder av varma kläder att köpa i Nepal. Inte bara fejkade dunjackor och fleecetröjor, av vilket märke du än önskar, utan även riktigt fina, supermjuka och förhoppningsvis äkta pashmina- och kashmir-sjalar. Vi orkade några timmars shopping samma dag som vi passade på att se de främsta sevärdheterna i Kathmandu, t ex aptemplet Swayambunath. Vår sista morgon i Nepal åkte vi till Kathmandus största stupa Boudanath. Ett intensivt bönearbete var då i full gång. Runtom stupan finns särskilda träbritsar där människor utför solhälsningen om och om och om och om igen. Övriga går, obs vänstervarv, runt stupan och snurrar på bönerullarna. Vi fick lära oss att anledningen till att det finns så mycket böneflaggor uppsatta överallt är att bönerna kommer till liv när de är rörelse. Smart.


Efter denna buddhistiska morgon reste vi tillbaka till Delhi där vi, i vanlig ordning, mottogs kungligt av Dag, Linda och Silva. Det blev en oförglömlig kväll präglad av sufism (ej särskilt bokstavtrogen gren av islam) då vi fick följa med på nån slags dragspelskonsert med imponerade sång just utanför en slags moské. De omgivande kvarteren var ofattbart packade med folk. Allt från tiggare till välbärgade. I närheten av platsen för spelningen var det strängt skoförbud och de smutsiga gränderna övergick till marmorgolv. Nästa kväll fick vi följa med på ölkväll arrangerat av belgiska ambassaden. Det var en uppenbar kontrast att denna kväll få konversera med bl.a. ryska, georgiska (ej samtidigt), tyska och belgiska diplomater på välordnat hotell med fontäner, välklippta gräsmattor och 25-mannad säckpipeorkester.


Efter denna härliga avslutning på vår resa så flög vi hem till Sverige med massor av nya minnen på näthinnan. Mottagandet på hemmaplan blev varmt med färdigt middag mm uppstyrt av vår vän Ann och Peters syskon Kajsa och Svante. Nu känns det som att vi varit hemma länge. Elin har jobbat sen en dryg vecka och Ebbe har hälsat på sitt blivande dagis. Vi ser fram mot nyårskalas och med tillförsikt avvaktar vi nu 2012. Om inte förr, så ses vi då! 


Nedan är några fler bilder från vandring vid klostret och byarna kring Nama Boddha.