Bye bye Kovalam

Min placering på sjukhuset i Trivandrum är nu avklarad. Det går inte att sammanfatta i korta ordalag. Lite har ni fått ta del av via bloggen. Den som vill veta mer får gärna läsa mina månadsrapporter, det är bara att hör av sig i så fall. Jag bär med mig många nya kunskaper, upplevelser och insikter hem till Sverige. Jag tänker på många av mina patientmöten och undrar hur det har gått och kommer att gå för dem.
- Jo Mol, den lilla flickan som mirakulöst överlevt sjukdomen difteri och därtill flera livshotande komplikationer. Har hon fått komma hem nu efter flera månader på sjukhuset?
- Den lilla flickan på intensivvårdavdelningen som väntar på hjärtoperation. Kommer hon att klara ytterligare en infektion innan hon kommer fram i kön till operation? Om de kunde skulle familjen ha vänt sig till ett privatsjukhus men det är en ekonomisk omöjlighet.
- Pojken med njursjukdomen nefrotiskt syndrom och samtidig diarré? Blev han något bättre efter den senaste antibiotikakuren, den femte i raden?
Det är med dubbla känslor jag tänker på hur sjukvården fungerar här. Jag upplever en stor maktlöshet inför bristen på resurser och att de medel som finns inte fördelas rättvist. Det hoppfulla är mina indiska kollegors oförtrutna arbete och deras höga kompetens. De privata alternativen lockar många men fortfarande står den offentliga vården högt i kurs.

Hejdå Indiska Oceanen!

Svante & Lighthouse beach från fyren

Avskedsmiddag hos Raju & Suraya

En av grannarna på gatan

Så här dagen innan vi lämnar Kovalam kommer också andra tankar kring vår vistelse här. Vi har upplevt otroligt mycket och haft en fantastisk tid. Vi har många att tacka för det. Våra indiska vänner tillika hyresvärdar Raju, Suraya & Suresh, vår nästan egna chaufför brothercousin Ashok, Balan den outröttlige föraren till sjukhuset, poolkillen på UDS Uday Samudra, alla glada & härliga grannar på vår gata. Sist men inte minst våra nya fina svenska vänner Veronica & Tim, Stina & Martin, Erik, Ingrid, Malin & Ian, Simon och Selma. Det har varit väldigt härligt att få lära känna varandra och dela tiden här tillsammans. Vi hade inte kunnat ha det bättre. 


Jag blir lite vemodig när jag tänker på att tiden här snart är slut. Vi har förstås en förhoppning om att återse det här stället, framförallt att få visa Ebbe var han har bott eftersom han sannolikt inte kommer att minnas detta. 
Just nu ligger jag och funderar på det är sista gången som jag

-ätit en röd Kerala-banan?
-ätit den jättegoda röran Makhan vala på restaurant Seagull?
-tagit mina sista simtag i poolen på UDS Uday Samudra Beach resort?
-tackat nej en rad av rickshawförare, som fortfarande inte kan förstå hur man kan välja att gå 500 m när man kan åka samma sträcka?
-ätit min sista tandoori-grillade butter fish på café Malabar på Lighthouse beach?
-känt doften av nyeldade palmblad när grannen mittemot tänder morgonbrasan?
-ätit min sista dosa från dosamannens lilla skjulrestaurant på väg till Samudra beach?
-läst min sista barnbok för Ebbe? Han verkar ha övergått till vuxenlitteratur, som ni ser nedan!

Litteraturvetare kanske?

Det bästa, trots allt, är att vi har så mycket att se fram emot. Tids nog väntar Sverige på oss men redan imorgon bär det av mot nya äventyr i nationalparken Parambikulam och därefter Nepal, efter en kort visit i Delhi. På återseende på annan ort!