Till världens tak, Delhi och Sverige!

Berg i Nepal, världens tak

Tant i Nepal

Elin & Olle, gamla vänner nu

Ebbe & Asta, nya vänner

Det är en ynnest att ha vänner. Extra bra är det när de väljer att bo utomlands och man får komma på besök. Det var helt fantastiskt att få komma hem till Dag och Linda i Delhi efter många dagar på resande fot, slå sig ned vid ett dukat bord, umgås och sen få sova i en mjuk och varm säng. Vilken lyx. Vi är så tacksamma för att vi slapp bo på något tråkigt hotell. Det blev en kort Delhi-vistelse eftersom vi mest var där och mellanlandade inför att åka till Nepal. 

Silva får 1-årstårta av den indiska storfamiljen i Delhi.

Grässamlare i Kokana utanför Patan, Kathmandu

Inte vår taxi men nästan

Sheriffen August

Nepaläventyret började med 6 timmars försening och lika lång väntan på Indira Gandhi International Airport i Delhi. När mörkret lagt sig lyfte vi äntligen och landade säkert i Kathmandu 2 timmar senare. Det var som att åka tidsmaskin och landa några årtionden tillbaka i tiden. Vi skulle bli upphämtade av Naresh, en av ägarna till Shiva Guest House, där vi skulle bo första natten. Naresh syntes inte till och vi fick sedermera veta, efter att Peter inhandlat ett nytt nepalesiskt kontantkort och ringt till Shiva Guest House, att han hade varit där och vänt. Naresh hade givetvis gett upp eftersom vi var så försenade. Vi blev istället förpassade till att ta en ordinär taxi. Ordinär med nepalesiska mått mätt betyder i min värld rosthög, på väg mot skrothög. Jag fick plötsligt en känsla av att hela Nepalutflykten var en mycket dum och helt onödig idé. Men vad skulle vi göra.. vi satte oss nära varann i baksätet för att få upp värmen. Springorna vid fönstren fungerade utmärkt som naturlig men onödig AC. Bilbälten var förstås inte aktuellt.

Utsikt från vårt rum på Shiva Guest House i Bhaktapur.

Väl framme i Bhaktapur, en uråldrig gammal stad i Kathmandudalen, låg Durbar square tyst och öde. Det var som att gå in i en filmkuliss eller åtminstone åka långt långt tillbaka i tiden. Tempel och stupor med fantastiska detaljer, oförändrade sen århundraden tillbaka. Men då, sent på kvällen kändes det helt övergivet. Vi bara väntade på att Indiana Jones skulle dyka upp runt hörnet. Restauranten på Shiva Guest House hade stängt men de ordnade fram lite kvällsmat. Den bestod av yak-yoghurt och orostade toastbröd och vatten. Faktiskt oväntat gott.

Vi vaknade tidigt av klockringning på Durbar square ackompanjerat av ylande hundar, i vanlig ordning. Vi spenderade dagen i Bhaktapurs gränder med guidning av Naresh, en av sönerna till Shiva Guest house grundare. Peter var här 1987 tillsammans med morbror Christian. Det är egentligen tack vare Christian som Shiva Guest House överhuvudtaget finns. Vår utflykt till Bhaktapur beror också på Christian som tillsammans med Boel gav oss detta dygn i bröllopspresent. Staden Bhaktapur har inte ändrats nämnvärt sen Peter var här 1987, möjligen att en eller annan souvenir bytt design eller färg men för övrigt var det sig likt. Möjligen sviker Peters minne en smula.. för Naresh poängterade att staden numera är mycket bättre städad.

I dessa trappor klättrade vi precis på samma sätt som Peter och hans kusin Ville gjorde för 24 år sedan.

Ebbe slockande på eftermiddagen efter Naresh guidning. Vi satte oss då på uteserveringen nedanför vårt rums-fönster och åt lunch med en svalkande en öl i solen. Lagom till att Ebbe vaknade kom Olle och hämtade oss i sin lilla TATA, välförsedd med bilbälten och svensk bilbarnstol. Vi snittade kanske 30 km/h på vägen mot Olle & Kristinas hem på bergssluttningen utanför Patan, som utöver Bhaktapur och Kathmandu utgör de 3 städerna i Kathmandudalen. På motorvägen som finansierats av japanerna var vi uppe i 50 km/h.


Återigen slog det oss hur fint det känns att få komma hem till vänner. Eget härligt rum, stor trädgård, massor av yta att umgås på, t o m leksaer till Ebbe tack vare Asta och August. Ljuvligt. Peter började vistelsen med ett par dagar i sjuksängen medan jag och Ebbe hängde runt i trädgården och försommarvärmen. Vi följde med på olika små utflykter. Det blev en mycket fin helg med glöggkalas hos Olle o Kristinas vänner, japansk massage, middag med utsikt över Patans Durbar square. Vi inmundigade momos andra, mer eller mindre delikata, nepalesiska rätter. Sedan lämnade vi storstaden Kathmandu. 

Vandring till munkklostret

Utsikten från Nama Boddha

Vi puttrade fram i Castells TATA och anlände efter 2 h till Nama Boddha, på toppen av en kulle med utsikt över Langtang-massivet och flera höga toppar. Sista biten körde vi max 12 km/h. Det ger en vägledning kring kvalitén och lutningen på den vägen. Just denna dag kunde man inte se Mt Everest pga dimma. 

Ebbe och Buddha, efter att Ebbe frenetiskt försökt mata statyn med kex.
Troligen inspirerad av munkarna som just donerat ris mm.  

Nama Boddha utgörs av flera stenhus i olika storlek samt ett gemensamt hus där man äter alla måltider. På eftermiddagen vandrade vi till ett munkkloster, där exiltibetaner huserar. De har byggt upp ett eget samhälle däruppe på toppen av kullen. Till middag åt vi dhal bath, nepals nationalrätt (ris och linsröra), men en lyxigare variant med några extra röror. Sen drog vi oss tillbaka till vårt stenhus. Vi var väldigt tacksamma över de extra elementen, som i alla fall fungerade i några timmar. Dagen efter gjorde vi en till vandring till en by på en annan kulle. Hela tiden hade vi en otroligt utsikt över topparna i Langtang och de andra närliggande massiven. 

Lucia-firande i Casa Castell

Luciatåg med Asta, August och Ebbe

Peter och Asta

Vi har blivit väl förtrogna med strömavbrott. I december månad kanske det snittar med 10 timmars strömavbrott per dygn. De kommande månaderna blir timmarna utan el bara fler. Någon gång i februari, innan vattenmagasinen i bergen börjar fyllas på, så brukar det vara sisådär 18 timmars avbrott per dygn. Fantastiskt nog finns det mängder av varma kläder att köpa i Nepal. Inte bara fejkade dunjackor och fleecetröjor, av vilket märke du än önskar, utan även riktigt fina, supermjuka och förhoppningsvis äkta pashmina- och kashmir-sjalar. Vi orkade några timmars shopping samma dag som vi passade på att se de främsta sevärdheterna i Kathmandu, t ex aptemplet Swayambunath. Vår sista morgon i Nepal åkte vi till Kathmandus största stupa Boudanath. Ett intensivt bönearbete var då i full gång. Runtom stupan finns särskilda träbritsar där människor utför solhälsningen om och om och om och om igen. Övriga går, obs vänstervarv, runt stupan och snurrar på bönerullarna. Vi fick lära oss att anledningen till att det finns så mycket böneflaggor uppsatta överallt är att bönerna kommer till liv när de är rörelse. Smart.


Efter denna buddhistiska morgon reste vi tillbaka till Delhi där vi, i vanlig ordning, mottogs kungligt av Dag, Linda och Silva. Det blev en oförglömlig kväll präglad av sufism (ej särskilt bokstavtrogen gren av islam) då vi fick följa med på nån slags dragspelskonsert med imponerade sång just utanför en slags moské. De omgivande kvarteren var ofattbart packade med folk. Allt från tiggare till välbärgade. I närheten av platsen för spelningen var det strängt skoförbud och de smutsiga gränderna övergick till marmorgolv. Nästa kväll fick vi följa med på ölkväll arrangerat av belgiska ambassaden. Det var en uppenbar kontrast att denna kväll få konversera med bl.a. ryska, georgiska (ej samtidigt), tyska och belgiska diplomater på välordnat hotell med fontäner, välklippta gräsmattor och 25-mannad säckpipeorkester.


Efter denna härliga avslutning på vår resa så flög vi hem till Sverige med massor av nya minnen på näthinnan. Mottagandet på hemmaplan blev varmt med färdigt middag mm uppstyrt av vår vän Ann och Peters syskon Kajsa och Svante. Nu känns det som att vi varit hemma länge. Elin har jobbat sen en dryg vecka och Ebbe har hälsat på sitt blivande dagis. Vi ser fram mot nyårskalas och med tillförsikt avvaktar vi nu 2012. Om inte förr, så ses vi då! 


Nedan är några fler bilder från vandring vid klostret och byarna kring Nama Boddha.

På tågluff och tigerjakt

Med inte mindre än 3 maxpackade ryggsäckar, en barnsäng, en trunk, en bilstol, några handbagage, en fin farbror Svante och en liten globetrotter vinkade vi hejdå till värdfamiljen Karthika på Nedumam road och  till Colonial Casa Guterstam. Brothercousin Ashok körde oss i sin taxi i mörkret mot tågstationen i Trivandrum. Bärarkasten, tillika rödskjortorna, är fortfarande i full gång med sitt av högre makter tilldelade uppdrag. En bärare slängde med viss möda upp två av ryggsäckarna (totalt ca 50-60 kg) på huvudet och travade iväg mot perrongen, varifrån nattåget mot Palakkad i norra i Kerala skulle avgå. Ebbe hann leka av sig lite på galonsätena i vår 4-bäddskupé (avskild från de andra passagerarna med ett draperi) innan han slocknade. Peter och Ebbe delade på den ca 50 cm breda britsen men sov trots det förhållandevis bra. I alla fall Ebbe.

Väl framme i Palakkad blev vi upphämtade av chauffören Rajan som tog oss över slätten, upp i bergen till nationalparken Parambikulam, där några av de få tigrar som fortfarande finns kvar i Indien huserar. Rajan talade knappt någon engelska men rapade desto mer och lärde mig under färden en ny åkomma, 'gas-tubby', någon typ av rap-sjukdom som inte verkar vara förknippad med matintag och inte verkar besvära den drabbade utan enbart omgivningen.

Vi spenderade ett dygn i nationalparken och hann med två vandringar, en bambuflotte-färd, dansuppvisning av en stam som bor i nationalparken och en busstur i skymningen. Allt för få skymta en tiger eller en leopard, de kattdjur man kan se om man har tur. Det finns också andra häftiga djur som vilda elefanter, gaurer, sambarhjortar och massor av fåglar och ormar. Vår safari började bra. Direkt såg vi massor av olika typer av hjortar; de vitprickiga och den större sambar-hjorten. Därefter dök ett gäng gaurer upp. Det är en gigantisk form av bisonoxe, som man helst inte vill ha närkontakt med. Det sägs att ändarna på hornen är vassare än en knivsegg. Ett tips är därför att lägga sig på mage och spela död om man skulle möta en i skogen för att slippa att bli uppsprättad på framsidan... I skymningen stannade vi plötsligt och guiden lyste med sin extra strålkastare rakt in i skogen. Han hade sett en leopard! Tyvärr var den lite snabbare än oss men det var spännande att bara ha vetskapen om att den var så nära. Men ändå så långt borta..

Ebbe på tigerjakt

Bisonoxe a la Indien; gauren

Sambarhjort

Det vanliga ljudet från hundar som leker och bråkar byttes denna natt ut mot apflockar med liknande aktiviteter. När vi stack ut huvudet på morgonen satt ett par stycken på vår lilla veranda och välkomnade oss. Guiden tog oss ut på en vandring i skogen på förmiddagen. Inte långt från våra tält såg vi spår av tiger och leopard. Men inga djur i sikte. Vi trodde inte vi skulle få se några mer stora djur när vi plötsligt hörde ett högt vrål i buskaget bara några meter från oss. Guiden reagerade blixtsnabbt med att tända en tändsticka. Han trodde det var en svartbjörn, det farligaste av alla djur man kan stöta på. Lukten av eld skrämmer svartbjörnen, eftersom det är ett hot mot dess päls. Vi fortsatte i rask takt och det visade sig snart varifrån vrålet kom. En stor, eller möjligen flera, elefanter gömde sig i buskaget några tiotal meter från oss. Guiden var påtagligt stressad och fortsatte snabbt tillbaka till vår base camp, där han lät oss förstå att man helt inte vill ha närkontakt med de vilda elefanterna. Hur söta de än må se ut..

Vårt 'tält' i nationalparken med vårt husdjur apan

Färden fortsatte med Rajan mot Coimbatore, där vi skulle övernatta för att fortsätta vidare dagen därpå. Vi hade en väldigt lyckad avskedskväll med Svante på roof top-restauranten på vårt hotell, som var något lyxigare än tält-hotellet i Parambikulam. 

Bye bye Kovalam

Min placering på sjukhuset i Trivandrum är nu avklarad. Det går inte att sammanfatta i korta ordalag. Lite har ni fått ta del av via bloggen. Den som vill veta mer får gärna läsa mina månadsrapporter, det är bara att hör av sig i så fall. Jag bär med mig många nya kunskaper, upplevelser och insikter hem till Sverige. Jag tänker på många av mina patientmöten och undrar hur det har gått och kommer att gå för dem.
- Jo Mol, den lilla flickan som mirakulöst överlevt sjukdomen difteri och därtill flera livshotande komplikationer. Har hon fått komma hem nu efter flera månader på sjukhuset?
- Den lilla flickan på intensivvårdavdelningen som väntar på hjärtoperation. Kommer hon att klara ytterligare en infektion innan hon kommer fram i kön till operation? Om de kunde skulle familjen ha vänt sig till ett privatsjukhus men det är en ekonomisk omöjlighet.
- Pojken med njursjukdomen nefrotiskt syndrom och samtidig diarré? Blev han något bättre efter den senaste antibiotikakuren, den femte i raden?
Det är med dubbla känslor jag tänker på hur sjukvården fungerar här. Jag upplever en stor maktlöshet inför bristen på resurser och att de medel som finns inte fördelas rättvist. Det hoppfulla är mina indiska kollegors oförtrutna arbete och deras höga kompetens. De privata alternativen lockar många men fortfarande står den offentliga vården högt i kurs.

Hejdå Indiska Oceanen!

Svante & Lighthouse beach från fyren

Avskedsmiddag hos Raju & Suraya

En av grannarna på gatan

Så här dagen innan vi lämnar Kovalam kommer också andra tankar kring vår vistelse här. Vi har upplevt otroligt mycket och haft en fantastisk tid. Vi har många att tacka för det. Våra indiska vänner tillika hyresvärdar Raju, Suraya & Suresh, vår nästan egna chaufför brothercousin Ashok, Balan den outröttlige föraren till sjukhuset, poolkillen på UDS Uday Samudra, alla glada & härliga grannar på vår gata. Sist men inte minst våra nya fina svenska vänner Veronica & Tim, Stina & Martin, Erik, Ingrid, Malin & Ian, Simon och Selma. Det har varit väldigt härligt att få lära känna varandra och dela tiden här tillsammans. Vi hade inte kunnat ha det bättre. 


Jag blir lite vemodig när jag tänker på att tiden här snart är slut. Vi har förstås en förhoppning om att återse det här stället, framförallt att få visa Ebbe var han har bott eftersom han sannolikt inte kommer att minnas detta. 
Just nu ligger jag och funderar på det är sista gången som jag

-ätit en röd Kerala-banan?
-ätit den jättegoda röran Makhan vala på restaurant Seagull?
-tagit mina sista simtag i poolen på UDS Uday Samudra Beach resort?
-tackat nej en rad av rickshawförare, som fortfarande inte kan förstå hur man kan välja att gå 500 m när man kan åka samma sträcka?
-ätit min sista tandoori-grillade butter fish på café Malabar på Lighthouse beach?
-känt doften av nyeldade palmblad när grannen mittemot tänder morgonbrasan?
-ätit min sista dosa från dosamannens lilla skjulrestaurant på väg till Samudra beach?
-läst min sista barnbok för Ebbe? Han verkar ha övergått till vuxenlitteratur, som ni ser nedan!

Litteraturvetare kanske?

Det bästa, trots allt, är att vi har så mycket att se fram emot. Tids nog väntar Sverige på oss men redan imorgon bär det av mot nya äventyr i nationalparken Parambikulam och därefter Nepal, efter en kort visit i Delhi. På återseende på annan ort!

Kor, koor och kokos

Bladen används som bränsle
eller till att bygga tak med.

Kerala, kokosnötternas rike, gör verkligen skäl för sitt namn. Kokospalmer har för mig alltid varit en symbol för något exotiskt. En öde strand med några palmer är ofta själva sinnebilden för något romantiskt. Här snackar vi inte några enstaka palmträd. Här är det stora palmskogar som gäller. Jag försökte leta upp vårt hus här i Kerala på nätet men insåg att det bara är palmer i vägen som skymmer för googlemaps satelliter. Efter snart tre månader i Kerala har jag förstått palmernas enorma betydelse för människorna här. Man tar vara på allt på nöten och trädet. Var 45:e dag kan man skörda kokosnötter. Inte bara kan, utan man bör skörda för annars kan de trilla ned. I värsta fall i huvudet på någon. Det finns ingen statistik på hur ofta det händer. Indierna jag har frågat säger att det aldrig händer, förstås.. Det är ingen lätt uppgift att skörda kokosnötter. Det är ett riskfyllt arbete som kräver god fysik. Det sägs att det finns en särskild kokosklättrar-kast, en av de lägre stående kasterna med tanke på den fara det innebär.


















Kokosnötens användningsområde är stort. Om man börjar inifrån så är det först själva kokosvattnet, som många dricker. Därefter kommer själva fruktköttet som kan ätas färskt eller torkat. Av rivet fruktkött kan man pressa ur kokosmjölk. Palmbladen används som tak och av stammen blir det virke. Av själva blommorna kan man få nektar, som är råvara till palmvin och palmsocker. I en av grannbyarna till Kovalam har man specialiserat sig på att ta tillvara fiberhöljet på kokosnöten. Av det tillverkas rep, borstar och mattor. De älskar sina kokosborstar och det är en vanlig syn att se kvinnor stå och borsta gatan med kokosborste. Kokosnötsskalet kan användas till konsthantverk såsom skålar och skedar. Oljan, som utvinns ur frövitan blir till kokosfett. 

Surayas kokosskörd

Stammens sav jäses till palmvin, som här kallas toddy. Runtom i Kerala finns ett otal toddybarer. Toddyn kan fås i olika styrkor. En alldeles särskild specialitet är toddyn som spetsats med valium, tydligen inte helt ovanligt här i krokarna. Myndigheterna har gjort tappra försök att begränsa alkoholens skadeverkningarna genom att bl a upprätta särskilda beer shops respektive liquor stores. Det är ungefär som Systembolaget i Sverige men med ett något sämre utbud framförallt på vinfronten. Dessutom är myndigheterna mycket restriktiva med utskänkningstillstånd. Det är ett fåtal ställen här i Kovalam som officiellt serverar öl. I praktiken gör dock de allra flesta det. Oftast är ölflaskorna lite halvtaffligt inpaketerade i lite tidningspapper. De hälls alltid upp i stora temuggar så att man inte ska kunna skönja innehållet på håll. Om det är polisrazzia på gång brukar ölen serveras i tekannor istället. Eller så gör servitörerna sig beredda med en rulle sedlar i fickan. Det är så det brukar gå till. Mutans storlek beror på vilken polis som är i tjänst...

Palmernas betydelse har alltså förvånat mig. Det som också förvånat mig är att de heliga korna, som jag förut så tydligt förknippat med Indien, inte alls har gjort sig särskilt påminda. Åtminstone inte där vi har rört oss. Visst finns det kor men de gör ungefär lika mycket väsen av sig som getterna, hönorna och katterna som också hänger runt på gatorna. Att de har en särställning är inget som märks.

Mys i soffan med farbror Svante

Skofetischisten Ebbe

Något som däremot intar en särställning är koor, vilket betyder skor, i Ebbes liv. Han älskar att leva om i vårt skoskåp och har en särskild förkärlek till sina egna badskor eftersom de förknippas med att bada. Hans älskade skor har nu fått konkurrens efter att farbror Svante har kommit på besök. Ebbe kryper gärna upp i soffan och läser med honom. Det som dock präglat oss senaste tiden är sjukdom. Vi som varit så friska hittills! Jag har legat däckad med hög feber, snuva och hosta och häromdagen insjuknade Ebbe. I söndags åkte vi till privatsjukhuset KIMS för undersökning. Inget allvarligt, precis som vi anade, men det var skönt att kolla upp det. Nu försöker vi kurera oss så vi hinner bli friska tills vi ska åka. 

Lilla sjuk med stora plåstret

Det är inte långt kvar nu. På fredag bär det av mot nationalparken Parambikulam och sen mot Nepal!

Åter hemma bland palmerna...

kokosskal...och hundar