Kor, koor och kokos

Bladen används som bränsle
eller till att bygga tak med.

Kerala, kokosnötternas rike, gör verkligen skäl för sitt namn. Kokospalmer har för mig alltid varit en symbol för något exotiskt. En öde strand med några palmer är ofta själva sinnebilden för något romantiskt. Här snackar vi inte några enstaka palmträd. Här är det stora palmskogar som gäller. Jag försökte leta upp vårt hus här i Kerala på nätet men insåg att det bara är palmer i vägen som skymmer för googlemaps satelliter. Efter snart tre månader i Kerala har jag förstått palmernas enorma betydelse för människorna här. Man tar vara på allt på nöten och trädet. Var 45:e dag kan man skörda kokosnötter. Inte bara kan, utan man bör skörda för annars kan de trilla ned. I värsta fall i huvudet på någon. Det finns ingen statistik på hur ofta det händer. Indierna jag har frågat säger att det aldrig händer, förstås.. Det är ingen lätt uppgift att skörda kokosnötter. Det är ett riskfyllt arbete som kräver god fysik. Det sägs att det finns en särskild kokosklättrar-kast, en av de lägre stående kasterna med tanke på den fara det innebär.


















Kokosnötens användningsområde är stort. Om man börjar inifrån så är det först själva kokosvattnet, som många dricker. Därefter kommer själva fruktköttet som kan ätas färskt eller torkat. Av rivet fruktkött kan man pressa ur kokosmjölk. Palmbladen används som tak och av stammen blir det virke. Av själva blommorna kan man få nektar, som är råvara till palmvin och palmsocker. I en av grannbyarna till Kovalam har man specialiserat sig på att ta tillvara fiberhöljet på kokosnöten. Av det tillverkas rep, borstar och mattor. De älskar sina kokosborstar och det är en vanlig syn att se kvinnor stå och borsta gatan med kokosborste. Kokosnötsskalet kan användas till konsthantverk såsom skålar och skedar. Oljan, som utvinns ur frövitan blir till kokosfett. 

Surayas kokosskörd

Stammens sav jäses till palmvin, som här kallas toddy. Runtom i Kerala finns ett otal toddybarer. Toddyn kan fås i olika styrkor. En alldeles särskild specialitet är toddyn som spetsats med valium, tydligen inte helt ovanligt här i krokarna. Myndigheterna har gjort tappra försök att begränsa alkoholens skadeverkningarna genom att bl a upprätta särskilda beer shops respektive liquor stores. Det är ungefär som Systembolaget i Sverige men med ett något sämre utbud framförallt på vinfronten. Dessutom är myndigheterna mycket restriktiva med utskänkningstillstånd. Det är ett fåtal ställen här i Kovalam som officiellt serverar öl. I praktiken gör dock de allra flesta det. Oftast är ölflaskorna lite halvtaffligt inpaketerade i lite tidningspapper. De hälls alltid upp i stora temuggar så att man inte ska kunna skönja innehållet på håll. Om det är polisrazzia på gång brukar ölen serveras i tekannor istället. Eller så gör servitörerna sig beredda med en rulle sedlar i fickan. Det är så det brukar gå till. Mutans storlek beror på vilken polis som är i tjänst...

Palmernas betydelse har alltså förvånat mig. Det som också förvånat mig är att de heliga korna, som jag förut så tydligt förknippat med Indien, inte alls har gjort sig särskilt påminda. Åtminstone inte där vi har rört oss. Visst finns det kor men de gör ungefär lika mycket väsen av sig som getterna, hönorna och katterna som också hänger runt på gatorna. Att de har en särställning är inget som märks.

Mys i soffan med farbror Svante

Skofetischisten Ebbe

Något som däremot intar en särställning är koor, vilket betyder skor, i Ebbes liv. Han älskar att leva om i vårt skoskåp och har en särskild förkärlek till sina egna badskor eftersom de förknippas med att bada. Hans älskade skor har nu fått konkurrens efter att farbror Svante har kommit på besök. Ebbe kryper gärna upp i soffan och läser med honom. Det som dock präglat oss senaste tiden är sjukdom. Vi som varit så friska hittills! Jag har legat däckad med hög feber, snuva och hosta och häromdagen insjuknade Ebbe. I söndags åkte vi till privatsjukhuset KIMS för undersökning. Inget allvarligt, precis som vi anade, men det var skönt att kolla upp det. Nu försöker vi kurera oss så vi hinner bli friska tills vi ska åka. 

Lilla sjuk med stora plåstret

Det är inte långt kvar nu. På fredag bär det av mot nationalparken Parambikulam och sen mot Nepal!

Åter hemma bland palmerna...

kokosskal...och hundar

Vård, fisk eller mittemellan i Vizhinjam

I väntan på provtagning

I väntan på doktorn

Vaccinationskort

Läkare och sköterska

Pling. Nr 91 blir nr 92 på displayen. En röst säger något oförståeligt i den raspiga högtalaren. Förmodligen säger den nr 92. Det är läkaren inne på det ena undersöknings- rummet som välkomnar nästa patient. Klockan är 9.30 en vanlig vardag på Community Health Centre i Vizhinjam och det är redan fullt med patienter. Det kostar 1 rupie (typ 15 öre) att köpa sig en OP-ticket, alltså en biljett för att få träffa doktorn. Det kan dröja. Läkarna har fullt upp och knappt tid att titta åt oss, som kommer på en veckas besök på hälsocentralen. Förutom öppen mottagning har de hand om 2 små avdelningar, med vardera ca 20 bäddar. Där ligger patienter för eftervård efter exempelvis ett benbrott som kräver antibiotikabehandling. Andra vanliga orsaker är sårinfektioner och urinvägsinfektioner. Mottagingsarbetet är det som tar mest tid. Varje distrikt i Kerala har en hälsocentral, ungefär som den i Vizhinjam, och till den hör ungefär 100 000 personer. Till hälsocentralen hör också två mindre primärvårdsenheter, utan möjlighet till provtagning. De bemannas vardera av en läkare. De har mycket små möjligheter till utredning och behandling och remitterar ofta till hälsocentralen i Vizhinjam. Där är fem läkare anställda men de dagar vi besöker är endast två stycken i tjänst. Dessa 2 sköter patienter med högt blodtryck, diabetes, astma och andra kroniska sjukdomar men tar även emot många akuta fall av luftvägsinfektioner och andra febersjukdomar. Medicinerna på hälsocentralens Apotek är gratis. Problemet är bara att de endast har ett mycket begränsat sortiment. Om man behöver något som inte finns här blir man hänvisad till privata apotek där priset inte är subventionerat. 

Apoteket på hälsocentralen

Hälsoarbetare på hembesöksturné

Hemma hos medelklassen

När vi är på besök ligger det inne ett fall av malaria. Alla i Kerala är väldigt stolta över att malaria inte finns här. Okej. Hur går detta ihop? Jo, de fall av malaria som finns är importerade fall. Så sägs det i alla fall. Det här importerade fallet från grannstaten Tamil Nadu (4 mil bort) har i sin tur orsakat 12 andra fall. Folk bor trångt och därför sprids smittorna snabbt. Som väl är har malaria endast orsakat mindre utbrott här i Kerala och ännu inte blivit endemisk. En dag fick vi möjlighet att följa med en av hälsoinspektörerna runt i byn. Vi vet inte om det var för att skydda oss eller av någon annan anledning vi just denna förmiddag enbart besökte familjer från medel- och överklassen. Överklassen bor i hus liknande vårt. Medelklassen bor i mindre hus med ordentliga tak. De fattigas hus har dåliga tak av palmblad. I vilket fall var det mycket intressant att hänga med på denna tur av uppsökande hälsoarbete. Beroende på familjernas sammansättning, ålder, kön, sjukdomar osv som noggrant antecknas i en loggbok avslutas varje hembesök med några goda råd. Hälsoinspektören säger exemplevis till alla gravida att det är viktigt med näringsriktig kost, till gamlingarna med diabetes att de bör motionera 2x30 min varje dag och påminner föräldrarna om att vaccinera sina barn efter att hon kollat igenom vaccinationskortet. Hon tar också en tur runt varje hus och inspekterar eventuella hälsofaror. Hos en familj upptäcker hon att ett par krukor i ett hörn. Efter en snabb titt konstaterar hon att det växer mygglarver i regnvattnet på krukornas botten. Raskt vänder häller hon ut vattnet och vänder dem upp- och ned för att de ska torka. På 4 dagar hade familjen annars haft fullvuxna myggor i trädgården, redo att sprida potentiellt livshotande smittor.  

Hamnen i Vizhinjam med kyrkan längst bort 

Den påkostade moskén i Vizhinjam

Vizhinjam är ett av de mest tätbefolkade områdena i Kerala, som i sin tur är Indiens mest tätbefolkade delstat. Det sägs att distriktet periodvis har 130 000 invånare pga  migrantarbetare. Dels ligger det bara 2 km från turistorten Kovalam men framförallt är det en gammal fiskeort med en betydande fiskehamn. Det goda fisket till trots är Vizhinjam mycket fattigt. Man har svårt att förstå hur det i ena änden av hamnen kan finnas en så magnifik moské och i andra änden en stor kyrka när folket bor så skröpligt, som ni ser på bilderna ovan. Det säger en del om religionens betydelse här. Det är också intressant att det stora polishuset är placerat mittemellan dessa två religiösa symboler. Eller så råkar det bara hamna där. Vi har berört ämnet tidigare och det verkar på riktigt som männsikorna här lever sida vid sida trots i samförstånd trots olika religionstillhörighet. 

Lokal fiskhandlare

Tanten & jag

En dag efter jobbet träffade jag på en urgullig gammal tant i vacker Kerala-sari, som jag bara var tvungen att föreviga på bild. Vi pratade en lång stund utan att förstå ett enda ord av vad den andra sa. Strax därefter träffade jag på en annan bekant. När jag kom in på Divine Supermarket blev jag nämligen välkomnad av den vi i väst kanske tror mest på den 24:e december. Inte lika trovärdig i det här klimatet vill jag lova. 

En dag i Ebbe Guterstams liv

Ni har läst om vad vi gör, vad vi äter, vilka utflykter vi åkt på och vad vi noterat här i Kerala. Nu är det dags för er att följa en dag i Kovalam, Kerala ur en ettårings perspektiv, nämligen Ebbes perspektiv. Rubriken på detta inlägg påminner om Solsjenitsyns mästerverk men jag hoppas innerligt att Ebbe i framtiden inte kommer att likställa sitt liv i Indien med livet i läger som beskrivs av Solsjenitsyn. Vidare så är min författartalang lika kass som min bloggarkramp är påtaglig, därför gör jag nu som piff och puff och tar  bilder till hjälp för att beskriva en Ebbe-dag.

Den första bilden som beskriver Ebbes vardag hittade vår hyresvärd i Trivandrums lokala tidning. Som jag förstår det så är bilden med tillhörande text placerad på en sida som motsvarar DNs Namn & Nytt, dvs en sida där lättsamma observationer presenteras. Det beskrivs, på malayalam, hur vattenkvaliteten fortfarande är problematisk i Kovalam och när turistsäsongen snart drar igång så kommer turister med dunkar att bli en vanlig syn. Jag tror att Ebbes farfar borde ha kunnat göra stor nytta här.

I bildtexten så nämns att det är tungt att bära både vatten och barn. Jag instämmer. Ebbe konstaterar troligen att han återigen blivit buren till en plats som han inte bett om att bli buren till och att han dessutom ofrivilligt hamnat på en bild (med sur min och stängda ögon) som publicerats i en tidning som har flera miljoner människor i sitt distributionsområde.

Ebbes dag börjar vid 6-tiden med att han vaknar i ett rum som är tyst så när som på två sussande eller kanske till och med snarkande föräldrar. För att få uppmärksamhet och för att påpeka att solstrålar nu når vårt rum så ställer han sig i sin säng och hojtar 'äh-de', 'äh-de',... högt och tveklöst. Han ser ut som ett spöke när han står upp bakom det täta myggnät som omsluter honom och hans lilla säng. Då någon av oss föräldrar noterar hans hojtande så får han komma upp i vår dubbelsäng. I ovanliga fall så somnar Ebbe om hos oss i en eller två minuter. I vanliga fall så ligger han dock still och pratar ett vackert språk, som ingen förstår, en kort stund innan han börjar försöka pilla ut ögonen på sina föräldrar för att sedan klättra ur sängen och banka på dörren ut.

Ebbe pratar vackert för döva öron hos trött mor

Ebbe med sin alligator en tidig morgon

 Då Ebbe kommer ut i hallen springer glatt en runda ut i köket för att kolla läget. Ibland skrämmer han iväg någon stackars gecko-ödla men det berör honom inte. Springturen brukar sluta vid legolådan och en kartong med leksaker. Då han ser alla sina leksaker jublas det högljutt. Pusslet i trä, plast-alligatorn, tigern/tigrarna i form av rysk docka, plast-ringar som ska staplas på pinne, legobitar och alla hans böcker plockas upp och sprids sedan raskt över golvet.

Ebbe gör morgontoalett och pusslar

Då Ebbe blir befriad från nattens tunga blöja så händer det att han sätter sig på sin blåa potta. Förr så satt han länge på pottan och läste eller pusslade utan att något hamnade i pottan. Den senaste tiden så har Ebbe dock börjat dagarna med att kissa i pottan. Ja, det är sant! Men men, tro inte att Ebbe är rumsren. De morgnar han faktiskt kissat i pottan går att räkna på ena handen. Det är fortfarande vanligt att han demonstrativt står och pekar på pottan och ger ifrån sig ett härmande ljud för kissa och sedan kissar han någon helt annan stans.

Efter frukost så pussar Ebbe sin mamma och vinkar åt henne från balkongen då hon beger sig till jobbet. Förmiddagen fortsätter med att Ebbe leker. Till en början med sin pappa. Vanliga lekar är att sparka boll och att bygga lego. I den senare leken så bygger jag torn och Ebbe demonterar dessa torn.

Ebbe i legolådan i väntan på att ett torn ska byggas

Efter en stunds lek så börjar myror smaska på resterna från vår frukost. Jag lämnar då Ebbe att leka ensam under tiden jag plockar undan och diskar. Framåt klockan 10 är Ebbe otålig. Då vill han ut. Det visar han genom att först hämta sina skor. Då får Ebbe hjälp att klä sig på sig. Väl påklädd så försöker han att klättra in i 'mesen', dvs den bärsele som vi bär Ebbe i.

Ebbe försöker komma i mesen på egen hand

Ebbe dricker vatten

Plats för rekrytering av medlemmar till
Keralas dominerande parti.

Väl ute så bär det av på kända rundor. Jag har berättat tidigare om olika inköp som ska göras och ärenden som ska uträttas (se 'Our House'-inlägget). Ebbe hänger glatt med. Han verkar gilla att se världen från min rygg. Ibland skickar jag bak lite vatten till Ebbe och om han börjar bli trött får han chips eller kex. Blir han riktigt sömnig så ställer jag ner Ebbe på marken så han får gå en stund och piggna till. Det är nämligen inte lyckat om Ebbe somnar före lunch för då kan min stund med 'egen tid' efter lunch gå förlorad.

När vi kommit hem igen efter vid ca halv 12 serveras lunch. En vanlig rätt är Sempers stekta kalvfrikadeller och omelett. På senare tid serveras även, med framgång, lokala Fish Nuggets. Sen blir det pannkaka och sen läggdags. För att Ebbe ska kunna somna måste luftkonditioneringen vara igång. Tillräckligt svalt är 26 grader. Vid 25 grader är det alldeles för kallt i rummet.

Ebbe inleder ofta läggningsproceduren med att stå upp i sin säng. Jag ligger på dubbelsängen bredvid och läser högt ur någon bok som jag valt. Ebbe fattar troligen ingenting men han lyssnar och kommer så småningom till ro. Hittils har jag läst ur Röda rummet, Murakamis självbiografiska bok om löpning, en isländsk deckare och för närvarande så sövs han till högläsning ur en bok om Mahatma Gandhi. Framtiden får utvisa om Ebbe snappat upp något.

Ebbe står inledningsvis och lyssnar..

..sedan lägger han sig ned och efter 5-6 sidors
(ibland 20-25 sidors) högläsning så somnar han. 

Efter knappt 2 timmar brukar Ebbe vakna. Han är ofta på dåligt humör och ledsen. För att han ska bli på bättre humör får han leka i vår dubbelsäng.

Efter att ha sovit middag så får Ebbe ofta leka i vår dubbelsäng.

Efter en kvart så har Ebbe piggnat till och eftermiddagens lek tar vid. Det är inte alltid lek. Ofta gör han försök att hjälpa till med hushållssysslorna. Ebbe vill gärna sitta på diskbänken med fötterna i diskhon om jag diskar. Om han är ute på gården med Sangit så vill Ebbe ofta flytta grus eller hjälpa till att vattna växter. En favoritsyssla är dock att städa.

Så småningom dyker mamma Elin upp från jobbet och då väntar ofta en utflykt till Samudra Beach. Där brukar Ebbe antingen leka med de andra svenska barnen i poolen, jaga kråkor på stranden eller försiktigt bada i havet iklädd sele. Lagom tills mörkret lägger sig över vår by är vi tillbaka i lägenheten för middag. Därefter väntar sängen på Ebbe.

Ebbe städar på balkongen

Tea time i Munnar

Kerala bjuder inte bara på salta bad, stränder, grillad fisk och kokospalmer. Bergskedjan Västra ghats, som sträcker sig som en ryggrad längs västra Indien bildar den östra gränsen mellan Kerala och delstaten Tamil Nadu. Här finner man ett antal nationalparker (varav en vi senare ska besöka) med en rik flora och fauna inkluderande tiger, leopard och förstås vilda elefanter. Bergstrakterna är också en ypperlig plats för att odla te och andra kryddor. Klimatet är fuktigt och tropiskt men blir alltmer tempererat ju högre man kommer.

I Cochin bor många olika arter 

Med tanke på Ebbes ovilja att åka bil tidigare i sitt liv var det med viss vånda vi drog iväg från Kovalam en tidig morgon i förra veckan med en förväntad restid på 5 timmar till Cochin, som skulle vara vårt första stopp. Tack vare Redi, som pålitlig chaufför i den läskiga trafiken, och Toyota Innovans AC och komfort men framförallt en aldrig sinande lekenergi hos Peter och mormor Annika så gick resan över all förväntan. Vi bodde i ett gammalt holländskt kolonialpalats, Fort Heritage i hjärtat av Fort Cochin, den halvö som var centrum för krydd- och tehandel 1500-talet och framåt. De gamla kolonialhusen, minnesmärken från Vasco da Gama och andra världsomseglare, bl a världens första kyrka vittnar om vilken historiskt viktig plats Fort Cochin är. Cochin, som utgörs av Fort Cochin men framförallt Ernakulam på fastlandet, är Keralas viktigaste och största hamnstad. Även om nyare fiskemetoder alltmer tar över så används faktiskt de gamla traditionella, enorma kinesiska fiskenäten som ger Cochin dess karaktäristiska ’skyline’.

En kulturellt och historiskt viktig konstform i Kerala heter kathakali och är en typ av dansteater. En föreställning är ofta 10-12 timmar lång. Dansarna talar inte utan använder sig av 24 olika tecken som de formar med händerna för att berätta historien. Ögonrörelser, så tydliga att man tror att ögonen ska trilla ut, och andra ansiktsminer kompletterar handrörelserna. Jag och mamma gick på en 30 minuters snabbversion av en föreställning, vilket kändes alldeles lagom. Vi förstod poängen, trots att vi var obekanta med teckenspråket. Den förklädde skönheten, som försökte förföra den ärlige hjälten, blev avslöjad och halshuggen i slutscenen.

Vi fortsatte mot Munnar nästa förmiddag och kom efter en vindlande färd på snirkliga vägar och en Ebbe-spya senare till Windermere Estate, lugnt och otroligt vackert beläget bland teplantagerna på ca 1500 m höjd. 

Magiskt i Munnar

Nyvaket i Munnar

Kafferast för teplockarna

Den första dagen fick vi avbryta vårt afternoon tea i tepaviljongen för att gå iväg och titta på ett gäng vilda elefanter som stod och betade längre upp på bergsryggen. Exotiskt. På kvällen fick jag för första gången sedan augusti användning av min kofta när temperaturen sjönk ned mot 17 grader. Windermere Estate har framförallt kardemummaodlingar. Odlingarna ger ca 6 skördar per år, till skillnad från kaffet som man endast kan skörda en gång årligen. Kring Windermere odlas både Robustabönor, som mestadels används till pulverkaffe, och de fina välkända Arabicabönorna.

Teodlingarna i området ägs nästan uteslutande av företaget Tata, som kanske mest är känt för sina bilar. Tata är förstås också känt för att chefen för Tata Motors, Tata Tea mm heter Ratan Tata. Ja, det är sant. Tebladen klipps av med häcksax eller plockas för hand. Framförallt det vita teet, alltså det lilla blad som sitter allra längst in på plantan, plockas för hand. Vi fick avnjuta både kardemumma-, ingefärs-, ’vanligt’ te men även kaffe från Windermeres egna kaffeträd. Framförallt njöt vi av Munnars friska luft på flera härliga promenader bland tebuskar (som egentligen är små träd), kardemummabuskar och kaffeträd. Vi sov fantastiskt gott i mjuka sängar och med en för oss ovanlig men ljuvlig tystnad.