Tea time i Munnar

Kerala bjuder inte bara på salta bad, stränder, grillad fisk och kokospalmer. Bergskedjan Västra ghats, som sträcker sig som en ryggrad längs västra Indien bildar den östra gränsen mellan Kerala och delstaten Tamil Nadu. Här finner man ett antal nationalparker (varav en vi senare ska besöka) med en rik flora och fauna inkluderande tiger, leopard och förstås vilda elefanter. Bergstrakterna är också en ypperlig plats för att odla te och andra kryddor. Klimatet är fuktigt och tropiskt men blir alltmer tempererat ju högre man kommer.

I Cochin bor många olika arter 

Med tanke på Ebbes ovilja att åka bil tidigare i sitt liv var det med viss vånda vi drog iväg från Kovalam en tidig morgon i förra veckan med en förväntad restid på 5 timmar till Cochin, som skulle vara vårt första stopp. Tack vare Redi, som pålitlig chaufför i den läskiga trafiken, och Toyota Innovans AC och komfort men framförallt en aldrig sinande lekenergi hos Peter och mormor Annika så gick resan över all förväntan. Vi bodde i ett gammalt holländskt kolonialpalats, Fort Heritage i hjärtat av Fort Cochin, den halvö som var centrum för krydd- och tehandel 1500-talet och framåt. De gamla kolonialhusen, minnesmärken från Vasco da Gama och andra världsomseglare, bl a världens första kyrka vittnar om vilken historiskt viktig plats Fort Cochin är. Cochin, som utgörs av Fort Cochin men framförallt Ernakulam på fastlandet, är Keralas viktigaste och största hamnstad. Även om nyare fiskemetoder alltmer tar över så används faktiskt de gamla traditionella, enorma kinesiska fiskenäten som ger Cochin dess karaktäristiska ’skyline’.

En kulturellt och historiskt viktig konstform i Kerala heter kathakali och är en typ av dansteater. En föreställning är ofta 10-12 timmar lång. Dansarna talar inte utan använder sig av 24 olika tecken som de formar med händerna för att berätta historien. Ögonrörelser, så tydliga att man tror att ögonen ska trilla ut, och andra ansiktsminer kompletterar handrörelserna. Jag och mamma gick på en 30 minuters snabbversion av en föreställning, vilket kändes alldeles lagom. Vi förstod poängen, trots att vi var obekanta med teckenspråket. Den förklädde skönheten, som försökte förföra den ärlige hjälten, blev avslöjad och halshuggen i slutscenen.

Vi fortsatte mot Munnar nästa förmiddag och kom efter en vindlande färd på snirkliga vägar och en Ebbe-spya senare till Windermere Estate, lugnt och otroligt vackert beläget bland teplantagerna på ca 1500 m höjd. 

Magiskt i Munnar

Nyvaket i Munnar

Kafferast för teplockarna

Den första dagen fick vi avbryta vårt afternoon tea i tepaviljongen för att gå iväg och titta på ett gäng vilda elefanter som stod och betade längre upp på bergsryggen. Exotiskt. På kvällen fick jag för första gången sedan augusti användning av min kofta när temperaturen sjönk ned mot 17 grader. Windermere Estate har framförallt kardemummaodlingar. Odlingarna ger ca 6 skördar per år, till skillnad från kaffet som man endast kan skörda en gång årligen. Kring Windermere odlas både Robustabönor, som mestadels används till pulverkaffe, och de fina välkända Arabicabönorna.

Teodlingarna i området ägs nästan uteslutande av företaget Tata, som kanske mest är känt för sina bilar. Tata är förstås också känt för att chefen för Tata Motors, Tata Tea mm heter Ratan Tata. Ja, det är sant. Tebladen klipps av med häcksax eller plockas för hand. Framförallt det vita teet, alltså det lilla blad som sitter allra längst in på plantan, plockas för hand. Vi fick avnjuta både kardemumma-, ingefärs-, ’vanligt’ te men även kaffe från Windermeres egna kaffeträd. Framförallt njöt vi av Munnars friska luft på flera härliga promenader bland tebuskar (som egentligen är små träd), kardemummabuskar och kaffeträd. Vi sov fantastiskt gott i mjuka sängar och med en för oss ovanlig men ljuvlig tystnad.