Från Thailand till England

Det var förstås tråkigt att lämna Narima, Koh Lanta och Thailand. Den här resan blev verkligen lyckad. Höjdpunkten var förstås att vara med under Per & Nikkis bröllop och fest i Bangkok men det var också underbart att komma ut till kusten. 

I måndags (19 jan) började resan mot Sverige. Med minibuss, flyg, pendeltåg och buss blev vi efter 30 timmar varmt mottagna av Gitte i Trosa. Vädret var kallt och snöigt. Fantastiskt att komma till dukat bord med plättar och blåbärssylt. Vedspisen var tänd och värmde. Kaffet smakade kaffe. Vilmer och Ebbe fann sig snabbt i den nya miljön och började omedelbart bygga tågbana. De fann sig också i det nya klimatet. Det var inga problem att byta byggmaterial, från varm sand till kall snö. Till slut fick vi ordning på en snögubbe som nästan var lika lång som pappa Peter.

Invägning på Krabi flygplats

Löparbana med målkudde i loungen på flygplatsen i Bangkok

På Arlanda och redo att möta vintern

Ebbe, snögubben, Peter och Vilmer.

 Roligt med snö och riktig vinter men det var inte detta väder vi vuxna hade önskat. Oron inför bilresan till England (utan dubbade däck) med vår absolut fullpackade bil (endast förarsätet är fritt) växte i takt med att väderprognoserna uppdaterades. Lyckligtvis hann jag (=Peter) med att träffa storfamiljens nytillskott Lena innan avresan. Under några timmar fick jag träffa denna fantastiskt söta lilla flicka och min syster Kajsa, den stolta och superskickliga mamman. Jag ser fram mot att träffa André och storebror Edvin senare. Elin, Ebbe och Vilmer får troligtvis möjlighet att träffa sin nya kusin nu i helgen om Vilmer slutar snora.

Hönorna i Trosa verkade inte heller helt nöjda med snön

Tidigt på torsdag morgon gjorde jag ett försök att komma iväg men bilen blev stående efter slirande i blötsnön. Några timmar senare när snöfallet lugnat sig något kom jag dock iväg. Det blev en utmanade körning men det gick bra. Den fastsurrade sängen på taket och cyklarna där bak satt perfekt kvar i snålblåsten. Det var en enorm lättnad att rulla in i den snöfria hamnen i Helsingborg. Eftermiddags-solen tittade fram när jag närmade mig Helsingborg och min tolkning var att det varslade om att vädret nu skulle sluta ställa till problem. Mycket riktigt. Den fortsatta resan har varit problemfri. Det var bara en smula långtråkigt. Jag är inte avundsjuk på de chaufförer som varje dag sitter och kör långtradare kors och tvärs genom Europa. 

Redo för avresa

 

På Lundagatan i Trosa med farmor Gitte

Alltså, kan jag både köra spark och använda cyklopet  ...men inte samtidigt

Nu (lördag fm, 24 jan) sitter jag på färjeterminalen i Dunkerque och väntar på att få köra ombord med vårt ekipage. I natt bodde jag på Blauwkasteelhof Bed and Breakfast ute på landsbygden nära Oostende. I morse fick jag en pratstund med den sympatiske belgiske bonden i 70-årsåldern. Efter en del nyfiket frågande fick jag höra en fascinerande historia om hans gård. Den har varit i familjens ägo under minst tre generationer. Nu oroar han sig lite över huruvida hans något arbetsskygga barn verkligen ska orka ta över verksamheten. Det mer intressanta var att några hundra meter från gården finns fundamentet till ’Lange Max’ kvar. Det var tydligen en enorm tysk artilleripjäs som under första världskriget kontinuerligt sköt mot sydväst. Elden besvarades hela tiden av en motsvarande fransk/brittisk pjäs placerad i Dunkerque. Under detta krig såg man från Blauwkasteelhof sällan solen för så snart vädret klarnade, lade tyskarna hela området i rök för att dölja Lange Max exakta position. Ingen av sidorna lyckades under fyra år träffa sin antagonistiska kanon. Efter kriget smälte tyskarna ner Lange Max medan kanonen i Dunkerque tydligen fortfarande finns kvar monterad på sin originella bit järnväg. Under andra världskriget var gården efter evakueringen av Dunkerque flitigt använd av tyskarna som förläggning för soldater. Tydligen blev soldaterna tokiga av grodorna i åkerns diken. De hände att soldaterna ibland gick ut mitt i natten och sköt hejdlöst rakt ner i vattnet i hopp om att få tyst på kväkandet. De plundrade även en musikaffär i Oostende på ”stenkakor”. Istället för att lyssna på musik användes skivorna till att kasta frisbee i bäckarna i hopp om att döda några grodor. Tyskarna må ha varit effektiva på många former av avlivningar under andra världskriget men grodorna fick de inte tyst på berättade min nyvunne vän.

Ljuset i Helsingborg på torsdag eftermiddag. Första gången solen dök upp efter att vi kom till Sverige i tisdags morse.

Den belgiske kalven på Blauwkesteelhof som väckte Peter

Fullpackad UJY Fårrd med säng på taket och två cyklar på dragkroken väntar i Dunkerque

Nu är det dags att köra ombord på färjan. Det ska verkligen bli spännande att om några timmar få nycklarna till vårt nya temporära hem som har följande adress:

c/o McMullen, 21 Copthorne Avenue, Bromley, Kent, BR2 8NW, UK

Dovers vita klippor hägrar. Jag har nyttat deras namn sen 1986 och äntligen fick jag se dem. Nu fortsätter vårt äventyr i England. 

Vi stegar vidare!