Lexikon, för nybörjaren

Dag & Silva, på semester i Kerala

Linda & Silva på 'Bait'

Dag & Silva vid poolen

Min erfarenhet av att resa säger att det är bra att skaffa sig viss lokalkännedom för att få ut så mycket som möjligt av vistelsen. En del saker kan man försöka läsa sig till innan, annat kan man bara lära sig på plats. Just nu har vi besök av våra kära vänner Dag, Linda & lilla Silva, som annars bor i New Delhi. Visst ligger Delhi i samma land som Kovalam men skillnaderna är ändå tydliga vad gäller både klimat, matkultur, människornas utseende och inte minst språket. Malayalam är ett av Indiens 22 officiella språk och talas av ca 36 miljoner människor, främst i Kerala. Som alla vet är det inte alltid antalet ord eller hur de uttalas som betyder mest. Både gester och kroppsspråk spelar en stor roll när man ska försöka förstå varandra. Vissa saker verkar universella och är således betydligt lättare att förstå, till exempel djurläten. 

Finaste lill-polarna Silva & Ebbe läser 'Vad säger vovven?'

Barn har en fantastisk förmåga att kommunicera och verkar förstå varandra perfekt. Kanske hade Dag och Linda fått ut ännu mer av sin vistelse om det hade känt till det lokala språket här hos oss. Här kommer en liten ordlista som hjälp på traven för kommande gäster:


Ada! = Hallå!
Baba = Kom
Mama = Mamma
Bapa = Pappa
Koor  = Skor
Kocka = Vatten eller dricka
Ocka = Trycka
Iis = Ris
Att = Katt
Nenene= Nej
Atischa = Kissa
Jaa! = Jajamänsan! Då går vi!
Guack = Tack
Guack = Varsågod
Titta = Titta


Nej, det här är inte malayalam. Jag ska erkänna att den här ordlistan har betydligt fler ord än min malayalam-lista. Ordlistan ovan är ett svenskt-svenskt lexikon, från Ebbes 16-månaders svenska till rikssvenska. Malayalam verkar extremt svårt. Det har ett helt eget alfabet och väldigt många fonem, varav flera verkar fullständigt omöjliga att forma i munnen. Man kommer ändå ganska långt med några få ord, framförallt tack vare att flertalet Keralaner kan hjälplig engelska.  
namaskaram = hej
tata = hejdå
illa = nej
nanni = tack 
baba = kom
Så vad väntar ni på? Det är härligt här, vi lovar! Baba! 
En extra bonus utlovas till den som kan förklara varför ett desperat "Dä dä" + ett intensivt pekande mot alla förbjudna saker man kan tänka sig, gärna tills det rinner en liten tår längs kinden, är det första många barn lär sig.

Vy från restaurant Bait

Dr House

Det säger ju sig självt att Dr House egentligen är husläkare. Dr House = Dr Hus = Hus-dr = Husläkare. Enkelt. Man behöver inte vara man, bo i det stora landet i väst, halta, omge sig av ett gäng hängivna överpresterande underläkare eller ha tillgång till den mest avancerade provtagningsarsenalen eller senaste röntgenutrustningen. Det är bara att åka till Indien.

Senaste veckan har jag verkligen känt mig som Dr House, i både bokstavlig och bildlig mening. Det började med att jag fick agera läkare i mitt eget hus, eller rättare sagt i grannhuset. Eftersom det är samma ”storfamilj” som bor i alla hus runtom så känns nästan hela kvarteret som vårt hus. Grandmother, som vår hyresvärd Raju säger, alltså Rajus fru Surayas mamma, och tillika Rajus sons mormor har varit sjuk i 15-20 år. Under de 16 år som Raju har känt henne så har hon inte lämnat sitt sovrum. Där har hon suttit dubbelvikt i sin säng pga svåra ryggsmärtor, sannolikt någon form av förträngning i ryggen. Lägg därtill diabetes, högt blodtryck, liggsår och en ålder av ungefär 80 år. Sedan första veckan har jag gett små råd av och till kring liggsår, nutrition och diabetes. Grandmother har suttit i samma position på sin hårda träbrits oavsett om hon varit vaken eller sovit, ständigt omgiven av någon av döttrarna. Hon har krävt 24 h sällskap, vilket resulterat i att Suraya och hennes tre systrar har fått gå i skift för att sköta om sin mor. Jag har aldrig upplevt denna typ av omvårdnad tidigare, som delvis är en varm kärlekshandling men också ett resultat av total avsaknad av offentligt finansierad omsorg.

För en vecka sedan tog Raju mig åt sidan och frågade lite försynt om vad det kunde betyda om grandmother blödde inifrån. Utan att ha träffat henne men med lite vetskap om hennes bakomliggande sjukdomar kunde jag ge ett översiktligt utlåtande om hennes tillstånd och prognos. Svaret gick väl egentligen ut på att det inte är normalt för en kvinna i hennes ålder och att en indisk läkare borde träffa henne. Efter den indiske läkarens besök steg jag i uppenbarligen i graderna för jag fick flera gånger höra att jag hade haft rätt, vilket sannolikt betyder att jag hade gjort samma bedömning som den indiske läkaren. Häromdagen knackade det på mitt i frukosten. Det var Raju som bad mig komma för att ”I think grandmother has passed away”. Det kändes lite surrealistiskt och initialt mycket märkligt och jag hann tänka att jag inte ville bli inblandad. Jag förstod snabbt att jag hade fått ett stort förtroende och då kändes det plötsligt självklart och fint att jag skulle följa med. 

Alldeles lugnt och stilla låg grandmother där, utsträckt på rygg på britsen för första gången på 16 år. Raju hade rätt, grandmother hade lämnat jordelivet, vilket Dr House med enkla metoder kunde konstatera. Dagen ägnade grandmothers familj och vänner åt att gräva upp en bit av ”djungeln” (som de kallar den orörda delen av granntomten) vilket Peter kunde iaktta från första parkett, tillika vår balkong. På eftermiddagen började man elda och senare samma kväll spred sig en ovanlig bränd lukt i området. I det läget bestämde vi oss snabbt för att säga god natt och stänga in oss i sovrummet med AC där det inte flödar in någon ny luft. På måndag planerar man för begravningsceremoni. Det går ut på att släkten samlas för gå tlll stranden med askan i ett krus och låta den följa med vågorna ut till havs.

"Djungeln med likbål bakom bananbladen"

Dr House ägnar sig mestadels åt knepiga, ovanliga fall. Så är även fallet för Dr House i Indien. Jag har nu avancerat från medicinkliniken via hudkliniken till barnkliniken på sjukhuset. Faciliteterna liknar de på vuxenavdelningarna och det är lika fullt på avdelningarna och på mottagningen. Vi har återigen fått erfara den stränga hierarkiska ordningen. Det föll t ex inte i god jord att utebli från professor Lalithas ( även kallad Madam) rond (för att få i oss lite lunch 13.30) trots att vi redan hade gått exakt samma rond med 1. AT-läkarna 2. ST-läkarna och en tredje gång med överläkaren och kände att vi nog kunde och kände patienterna rätt väl. Vi kommer inte att missa en rond med Madam igen.

”Kerala is not like India” är något vi hör med jämna mellanrum. Medelålder, välstånd, utbildningsgrad är högre här och folk mår allmänt bättre. Gravt undernärda barn är sällsynt. De allra flesta får bra vård av mycket kompetenta läkare trots knappa resurser. Men det är ändå väldigt annorlunda. Patienterna är sjuka och ofta fattiga. De kommer ibland väldigt sent till sjukhus. Inte sällan kommer barn med diabetes eller underfunktion av sköldkörteln till sjukhuset och visar sig ha komplikationer redan efter några års sjukdom p g a bristfällig behandling. Man är frikostig med inläggning men när patienterna åker hem från sjukhuset falerar ofta behandlingen igen. Ansvaret att komma på kontroll ligger helt på patienten, här skickas inga årliga kallelser ut. Barn med funktionshinder diagnosticeras ofta sent pga att en diagnos är stigmatiserande och det är ”lättare” att inte veta. Både en och två gånger har överläkaren på mottagningen suckat när patienten gått ur rummet och lite uppgivet konstaterat "Let's just pray that it will work out". Flera gånger har jag fått bita ihop ordentligt för att inte börja gråta.

Sjukdomarna i läroboken finns här på riktigt. Även det som finns i Socialstyrelsens ”kunskapsbas om ovanliga sjukdomar” finns här. Ibland t o m det som bara finns på TV. Eller vad skulle Dr House säga om t ex osteopetrosis (Marble bone disease), Fanconis anemi, tuberös skleros, sklerodermi eller en patient med hydrocephalus så stort som en gammaldags TV-apparat?

Sådan mamma sådan son? Ska Ebbe bli läkare...eller kanske nattorienterare...

...det visar sig nog såsmåningom vad Ebbe ser i den batteridrivna kristallkulan.

Där tre hav möts

Det är få ställen i världen där man både kan uppleva soluppgång och solnedgång med fri horisont. Cape Comorin, Kanyakumari på tamil, är indiska fastlandets sydligaste spets och platsen där tre hav möts, Arabiska havet, Indiska Oceanen och Bengaliska viken. Det är ett ställe dit folk vallfärdar för att få uppleva solens upp och nedgång. Vi avslutade farmor Gittes besök med en utflykt till Kanyakumari, som inte ligger i Kerala utan i granndelstaten Tamil Nadu. Havet var fascinerande. Enorma vågor slog in mot klippstränderna. Trots att vi nu är rätt vana vid vågor så var det inte läge att bada i det vilda havet.

Naturens vackra skådespel kompletteras i Kanyakumari av kitschiga färgglada arkitektoniskt misslyckade byggnationer, smaklösa gudastatyer i bautaformat och nya tempel. Vi noterade att indierna, för det var nästan uteslutande indiska turister vid sydspetsen, inte tycks attraheras av havets närvaro. Mat intas i fina restauranger som är placerade i markplan med utsikt över närmaste gatan, om det finns fönster överhuvudtaget. De platta taken på flervåningshotellen bjuder på en fantastisk utsikt men vi fick leta förgäves efter en 'rooftop' restaurang eller bar. De för oss åtråvärda takytorna är reserverade åt luftkonditioneringsaggregat och ett virrvarr av elsladdar.

Vi bodde med utsikt över horisonten i de riktningar vi kunde se, nämligen öst, söder och väst.  Det hade kanske varit optimalt om man hade kunnat skala bort det nedre halva synfältet eftersom det innehöll diverse skräphögar, en torr brunbränd gräsmatta (förvisso med ett gäng vackra påfåglar) och en parkering. Å andra sidan är det en del av Indien. Inte en helt ovanlig syn dessvärre.

Soluppgången från vår balkong

Suchindram-Thalumalayan templet

Efter att ha beskådat soluppgången, tack vare en morgonpigg Ebbe, besökte vi ett 1000-årigt hinduiskt tempel på vägen hem. Mycket fascinerande byggnad och konsthantverk. Hinduismen ter sig dock alltmer komplicerad, eller kanske godtycklig, för varje gång vi försöker förstå den. Det var värt ett besök, då det är väldigt få hinduiska tempel i Kerala, som tillåter besök av icke-hinduer. Väl "hemma" i Kovalam, tog vi snarast promenaden till vår strand, Samudra Beach. Där väntade skönt havsbad i lagom stora vågor. Vi avslutade farmors besök med att avnjuta nyfångad grillad tonfisk på strandrestaurangen Sea Gull (som blivit lite av ett favorithak den senaste veckan). Ja, som sig bör så diskuterade vi givetvis huruvida konsumtionen av den tonfisk, på 1-2 kg, som offrats för vår skull var ekologiskt försvarbar. Diskussionen avslutades utan konsensus men med mätta magar och lämnas istället över som samtalsämne för fikabordet på WWF-kontoret i Ulriksdals Slott.

För övrigt väntar alla på att det ska börja regna igen. Utöver någon enstaka natt har det inte regnat på många veckor. Om man inte ska tro min kära mor förstås, som vänligt upplyste mig om hon visste att vi hade haft det väldigt regnigt hela förra veckan här i Kovalam. Jag kan bara konstatera att den fantastiska norska väderleks-sajten inte verkar ha någon mätstation i området och håller alltså inte alltid vad den lovar. Mitt paraply används dock nästan dagligen men i ett för mig ovanligt syfte. /Elin

Finbesök av farmor

Gitte upptäcker Samudra Beach

Ebbe glad över att ha upptäckt havet

Den senaste veckan har Ebbe haft sin farmor på besök, Peter har haft besök sin kära mamma och Elin av sin svärmor. Med andra ord: Gitte har varit hos oss här i Kovalam.

Gitte flög in till Trivandrum förra lördagen (8 oktober) för att direkt bada i Indiska Oceanen under dagen följt av välkomstmiddag inne Trivandrum på kvällen. Värd för middagen var Rajiv, vår kunnige och pratglade vän som även är samarbetspartner med min morbror Christian . 

Gittes värdeväska blir leksak

Peter får pussa elefanten

På söndagsmorgonen väntade, som ni tidigare läst om, Suraya och Suresh’ Cooking Academy. Här fick Gitte ju stifta bekantskap med grönsaksgrytan Sambar som äts till frukost tillsammans med dosa. Eftersom vi på Rajiv’s middag fått två snarlika stekta indiska bröd, nämligen Paratha och Chappati, så uppstod med all rätt viss förvirring denna söndagmorgon hos vår jetlaggade gäst.  Denna förvirring fortsatte hela veckan. Det är förståeligt eftersom den indiska floran av stekta små degbitar är tämligen rik. Elin nämnde en del i sitt Cooking Academy-inlägg.

När jag nu sitter ner och reflekterar över allt på detta brödtema som min mor råkat för under sitt korta besök så kan jag på rak arm nämna 12 sorter. Nämligen:

-Paratha (degigt och onyttigt)

-Cylon Paratha (frasigare och flottigare än Paratha)

-Dosa (lins och risplätt som vi nämnt tidigare)

-Appa (som Dosa men lite större och tjock på mitten)

-Iddly (som Dosa men ångkokt)

-Chappati (torr veteplätt)

-Phulka (som Chappati men mindre area och tjockare)

-Roti (snarlikt både Chappati och Phulka)

-Naan (fantastiskt fluffigt bröd som bakas i Tandooriugn)

-Papadam (krispigt, salt och lite uppblåst bröd som äts som snacks eller smulas i mat) 

-Poori (ungefär som papadam men mjukare)

-Toast (engelskt vitt frukostbröd som serveras till frukost)

På väg till Lighthouse Beach

Peters 34-års-tårta

Offer för Peters födelsedagsmiddag

Efter de två första dagarnas intensiva program så blev det måndag på Gittes 3:e dag i Indien. Måndag innebär även här i Indien ny vecka på jobbet för de som förvärvsarbetar. I vår familj så innebär det att Elin jobbar. Gitte fick nu följa min vardag som föräldraledig. Mina rutinmässiga vandringar fick nu flera nya inslag. Förutom det trevliga med vuxet sällskap så betydde det mer bad i havet (Ebbe har helt klart gjort ett genombrott i sin entusiasm för vatten och vågor den senaste veckan) och frekventa besök hos skräddare och olika tygaffärer. På tisdagen fyllde jag 34 år och blev bjuden på en födelsedag som påminde om min barndoms födelsedagar hemma på Lundagatan men nu i indisk tappning.

Farmor nystassad i egen-designad klänning

Ebbe nystassad i farmor-designade plagg

Innan Gitte lämnade oss hann vi även med en resa till Indiens sydspets, Cape Comorin, men detta kommer ni att få läsa mer om senare. /Peter