Kerala Backwaters

I helgen var vi iväg från Kovalam och Trivandrum. Målet för helgens utflykt var båtresa i Kerala Backwaters. Det hela var en frikostig bröllopspresent från Peters morbror Christian och Boel. Med på turen hade vi vår egen guide, Rajiv. Rajiv kan, på indiskt manér, allt om Kerala och det var verkligen givande att ha honom med på resan. Christian, som grundat resebyrån Läs & Res, och Rajiv känner varandra sedan 80-talet och Rajiv har guidat, och guidar fortfarande regelbundet, Läs & Res resenärer. Detta gjorde att man fick passa sin tunga emellanåt för Rajiv är en rackare på att förstå svenska.

Rastlös Ebbe efter bilresan

Vår rumsdörr på Coconut Palms

För att komma till Allepey, där vår båtresa startade, krävs en smärre bilresa. Peter och Ebbe blev upphämtade av Rajivs chaufför i Kovalam vid lunchtid i fredags för att sedan i tur och ordning hämta upp Elin, hämta upp Rajiv och sedan besöka diverse affärer för att införskaffa en bilstol till Ebbe. Att resa kors och tvärs i hektisk eftermiddagstrafik, tryckande värme i en liten TATA med 4 vuxna och Ebbe var rätt krävande.

 

Mörkret hade lagt sig då vi kom fram till familjedrivna Coconut Palms där middag och sängar väntade. Som vanligt i Kerala, bjöds vi på fantastiskt god mat. Huvudrätten var grillade fiskar. Rajiv förklarade att det var makrill. Trots att vi misstänkte att hans svenska vokabulär kommit till korta så visade det sig återigen att han hade rätt. Det smakade onekligen makrill. Ebbe smaskade papadam och kastade ris omkring sig i vanlig ordning.
 

En något varm kanotist med mormors flytväst

Nästa morgon blev vi skjutsade i kanot i de riktigt små kanalerna. Ibland var de bara någon meter breda. Kanalerna var så smala att det inte funkade att paddla kanoten utan en man i aktern stötte oss fram med en lång bambukäpp. Människor bor längs dessa kanaler och runt överallt mellan kanalerna är det sumpig palmskog eller risfält vilket gör att kanot är det bästa transportmedlet för dessa människor. 

 

Hela familjen välsignades med gurkmeja i pannan

Nästa anhalt var det hinduiska Ormtemplet. Enbart hinduer har tillträde till tempel i Kerala men ormtemplet drivs i privat regi så vi fick följa med in i detta tempel. Väl inne på tempelområdet så konstaterade vi snabbt att det inte var som att besöka en kyrka. Det var massor med glada och finklädda människor på plats denna lördag förmiddag. Barn sprang runt och lekte. Folk talade högljutt med nära och avlägsna vänner som de stötte på. I ett hörn kunde man köa för att få en glimt av templets munkar / präster. I ett annat hörn trängdes folk för att se några antika instrument begagnas. Det som drog mest uppmärksamhet var dock barn-vägningen i syfte att bringa lycka och välgång till barnet. Det gick till så att man satte ett skrikande barn i ena änden av en balansvåg och lassade på med bananer, kokosnötter, ris eller liknande i den andra vågskålen. Då det blev jämvikt tog föräldrarna snabbt hand om det rödgråtna barnet medan templets personal tog hand om maten som alltså motsvarade barnets vikt. Detta var alltså en form av offer-rit, där föräldrar offrade den vara man var kapabel att betala. Rajiv berättade en skröna om att de riktigt rika offrar sin vikt i guld till templen. Stämningen i templet påminde om en uppsluppen sen fredageftermiddag vid 5-kampen på Gröna Lund. 

Vid lunchtid nådde vi den fantastiska husbåten. En gigantisk husbåt med ett rum i hotellklass inkl badrum och AC väntade på oss, enbart på oss. Rajiv med chaufför avvek nu klädsamt. Det var verkligen lugnt och skönt då 4-manna besättningen lättade ankar och vi gled ut på det lugna vattnet. Vi fick uppleva ett knappt dygn på Keralas Backwaters. Vi blev bjudna på god mat och fick se livet längs kanalerna. Ebbe gillade att rusha runt på båten medan Elin och Peter turades om att passa honom. Besättningen gjorde vad de kunde för att passa upp oss. På söndagmorgonen mönstrade vi av och konstaterade att det var gött att åka husbåt. 

Klassisk Kettu vallam (husbåt) framför risfälten

Nu väntade en 

trång TATA och den indiska trafiken på oss. Rajiv hade åkt tillbaka till Trivandrum med buss. Efter lite förvirrade diskussioner om resvägen med chauffören som enbart pratade malayalam var stämningen en smula upprörd men plötsligt blev vi avsläppta på en bakgård där det stod ett gäng tama elefanter och betade. Vi blev bjudna på en ridtur. Tyvärr mötte vi genast en bil med högtalare på taket (sådana bilar är vanliga här…vi tror det beror på att alla inte har morgontidning eller internetuppkoppling). Elefanten var inte kompis med högtalare. Den började frusta, skaka på huvudet och gå ner i diket. Den 14-årige skötaren sa skärrat ’no problem. This is normal procedure’. Vi behöll lugnet och bad skötaren att vända om. Det blev alltså en kort elefant tur. Ebbe var nöjd när han satt i bärsele på min rygg och jag satt på elefantens men han var inte road av att klappa elefanter.

 

Nästa stopp blev en sen lunchpaus vid vackra Varkala Beach. Där smet vi när till stranden och vaskade av oss resdammet i havet.

Varkala beach

Tanduppdatering: Framtänderna är nu nedslipade till oigenkännlighet av Dr. Chandran. Om några dagar är han klar med nya tandbitar. Då ska dessa nya bitar ’enkelt’ sättas på plats och jag kommer att se ut som innan poolincidenten. Fortsättning följer. /Peter

Nya färdigheter

Ebbes stora kusiner frågar ofta vad Ebbe gör och vad han har lärt sig på senaste tiden. Ganska långa perioder i hans relativt sett korta liv har det inte hänt så mycket. Framförallt med tanke på att vissa av kusinerna frågar väldigt ofta om nya landvinningar och framsteg. Vår lilla prins verkar må prima för tillfället förutom att hans hud haft en omgång av värmeutslag. Utslagen har nu lagt sig och Ebbe är tillbaka på banan.

För att svara på storkusinernas fråga så kan jag berätta att Ebbe numera lärt sig massor av saker. Exempelvis har han börjat prata. Om morgnarna, mellan kl 6 och 6.30, har han långa monologer i sin säng innan han reser sig och ropar på oss att det är dags att gå upp. Senaste två nätterna har han påbörjat en ny, positiv, vana. Hans nya vana är att sova hela natten och skippa den tidigare obligatoriska vällingpausen vid 03-rycket.

Vid frukostbordet med armarna i vädret

Det kommer som sagt ut många olika ljud ur Ebbes mun och vi försöker men lyckas sällan förstå vad han menar. Ett ord som vi garanterat förstår är när han säger tack (betyder även varsågod i Ebbes värld) eller när han låter som kossan, hunden eller som det gör när man kissar. Att pottan (som står väl synlig) snarare används som en leksak än vad den är till för egentligen är en annan historia. Han lär sig förstås mycket av att härma oss, en sådan sak är att sträcka på sig på morgnarna. Det vill han helst att vi alla tre ska göra tillsammans, samtidigt, när vi sitter runt frukostbordet.

Ebbe kastar stora bollen

Ebbe älskar just nu att plocka i och plocka ur saker ur lådor och andra typer av kärl, t ex pottan. Att sätta på och ta av lock på burkar och tuber är en annan favoritsyssla liksom att försöka sätta i och ta ur nycklar ur nyckelhålen på alla skåp vi har här i lägenheten. Hans två rosa bollar, en liten och en stor, används flitigt för att öva kastning, och då gärna en typ av fotbollsinkast. Oavsett resultat blir Ebbe alltid överlycklig över sin bedrift, hojtar högljutt och ställer sig och stampar frenetiskt av glädje. Så kan han hålla på länge. Vi har tyvärr inte så många böcker här i Kovalam men djurboken och hans fotoalbum, med kort på alla nära och kära som mormor fixat, duger än så länge bra.

Gigantiska skalbaggen och Peters finger.

Ebbes leksaks-rickshaw

Ebbe är orädd för det mesta, knatar gärna ut ur restauranger efter solnedgången rakt ut i mörkret och vill helst gå fram till någon av strykarhundarna och klappa dem. Att jaga fåglar vid poolen är en annan specialitet liksom att försöka fånga myror, som oftast är lite snabbare än honom. Tusenfotingen, som hälsade på i förra veckan, hade ett mer behagligt tempo tyckte Ebbe som var helt exalterad över denna varelse när den slingrade runt i hans hand. Jag fick snarare rysningar av obehag när jag kände hur slemmig den var. En annan dag hojtade Ebbe när vi var på väg ned för utetrappan. Han hade fått syn på en gigantisk skalbagge som han sedan länge iakttog. Till slut klappade Ebbe nyfiket insekten och då blev han lite rädd eftersom skalbaggen började röra på sig.

Sangit och Ebbe på Raju och Suraya's altan

Ebbes främlingsfientliga sida har tonat ned sig betydligt och han accepterar de flesta och charmar alla i sin omgivning. Vi undrar hur många facebook-taggar Ebbe skulle ha om alla indier som fotat honom ett otal gånger visste vad han hette.. Ebbe följer också, utan protester, med vår hyresvärd Raju ned till deras lägenhet för att leka med sin nya bästis Sangit (barnbarn till Surayas syster). Sangit är 2 år och älskar Ebbe. Peter uppskattar de lugna stunder som uppstår då Ebbe är med Raju och Sangit.

Härom dagen plingade Sangit och Raju på vår dörr kl 8 på morgonen. Raju ursäktade sig så mycket och förklarade att Sangit hade tjatat hela morgonen om att ge Ebbe chapati och att Sangit blivit helt förkrossad när han först inte fick göra det. Ebbe tog gladeligen emot chapatin och passade på att äta en andra frukost. Sangit lånade Ebbes leksaks-rickshaw och alla var nöjda och glada.

Ebbe njuter kokosnöt på husbåt i Kerala Backwaters

På tal om mat så har Ebbe utökat sin meny från välling, gröt, pannkaka och frukt till att även äta ris, bröd, omelett (ibland med svenska kalvfrikadeller för proteinintagets skull) och enstaka kycklingbitar. Han äter även kakor och chips så klart (för transfetternas skull).

Det mysigaste Ebbe kan nuförtiden är att kramas och pussas. Nästan inget går upp mot en puss på munnen innan jag ska gå till jobbet på morgonen eller att få en stor kram när jag kommer hem. /Elin

Konstiga saker ibland

I Indialand kan man råka ut för konstiga saker som att få tre bananer då man öppnar en banan eller att hitta sin son bada sig själv i handfatet.

Mindre sympatiska händelser är att försöka korsa Mahatma Gandhi Road inne i Trivandrum och samtidigt undvika hål i gatan. 

En annan konstig händelse som jag nyligen råkat för var gårdagens tandläkarbesök.

MG Road

Min fot vid hål i MG road

Som ni såg i mitt förra inlägg har mina två framgaddarna fått sig en rejäl omgång. I går var jag alltså inne i Trivandrum för att få ett utlåtande om min glugg.

-Ja Ann, jag var tvungen att ta mig in till Trivandrum. Tandmottagningen på Samudra Hotel erbjuder, typ, massage av tandköttet,  vademecumblekning och diverse ayurveda-odontologi. Säkert mycket bra sådana behandlingar men för min skada hjälper det nog föga.

Väl hos Dr. Chandran fick jag en snabb undersökning av Doktorn själv i ett rum av fullt av små artiga manliga tandläkarstudenter och ett otal sköterskor. Det jag minns av sköterskorna var att de, till skillnad från männen, konstant bar munskydd och att de enbart talade malayalam. Dessutom trängde sig så många sköterskor som möjligt nära röntgenapparaten så snart det blev dags att ta bilder. Dr. Chandran och hans studenter tog dock ett steg tillbaka så snart röntgenapparaten var i bruk. 

Det blev ganska många röntgenbilder innan Dr. Chandran konstaterade att skadan med största sannolikhet bara var kosmetisk eftersom tandrötterna verkade ha klarat smällen. Baserat på hans konstaterande så blev jag något överraskad över hans förslag på behandling. Dr. Chandran föreslog nämligen att rotfylla båda tänderna (JA, båda!!) och sedan bygga ’very nice crowns’ i något dyrt material. 

–Henke, känner du till ’Lava’ eller ’pro-cera’?

Jag blev erbjuden att åtgärderna kunde ske när som helst, förslagsvis omedelbart.  Då jag hade lite svårt att följa Dr. Chandrans beslutsresonemang beslöt jag att fundera på saken. Jag betalade de 400 rupiees (ca 60 kr) som röntgenbilderna kostade och åkte rickshaw följt av buss hem igen till Kovalam.

Nu har jag funderat på saken. Efter goda råd från flera av er men framförallt från Elisabet Guterstam (Tack igen Bettan!), via facebook, så blir det inte någon rotfyllning alls så länge det verkar som att tänderna lever. Istället ska Dr. Chandran få limma/bygga upp framtänderna igen. Kanske ska detta kommer att hända redan denna vecka. Ska bli spännande…. ..fortsättning följer. /Peter

Förresten, nån som undrar varför Kerala kallas ’the Diabetes Capital of the World’?

Nytt utseende, igen

Ha-ha nu har jag gjort det igen,
jag har varit dum mot mig själv,
jag är så bra på sånt, eller hur?
tralala lilla molntuss...
I analogi Bob Hund så har jag gjort det igen. Bytt utseende alltså. Jag vill nu inledningsvis varna känsliga läsare/tittare för en något osmaklig bild nedan. 


Ja, som sagt, nytt utseende igen. Förra gången jag skrev om min nuna var när Prasads barberare hade gjort mina kinder och haka babylena med sin rakkniv. Denna gång har jag själv, ofrivilligt, fixat en ny 'look'. Lite tuffare, lite mer hockey. Det känns nu som att jag ger ett betydligt mer hårdhudat intryck än vad mitt tidigare hyfsat välartade utseende gjorde.


För att göra en kort historia ännu kortare så vill jag bara säga att jag badade i poolen. Jag dök längs botten. När jag sedan snabbt vände upp mot ytan missbedömde jag avståndet till botten. Det fick till följd att jag lyckades slå framtänderna mot kaklet. Det kraschade men gjorde inte ont.

Olycksplatsen

Trots febrilt letande med cyklop är mina två vita tillhörigheter inte återfunna.

Nån som ser mina bortappade, hyfsat vita, tänder?

Om någon har nåt tips om hur man går tillväga i kontakten med försäkringsbolag, om vad som krävs ur ett rent odontologiskt perspektiv osv....så tas sådana tips och rekommendationer tacksamt emot! 


För er som inte har några tips eller rekommendationer så vill jag gärna veta om ni tycker jag ska göra något kosmetiskt åt skadan eller låta gluggen vara. Det är bara skriva i kommentarsfältet nedan. Man kan vara anonym.  


Bästa hälsningar från den sämsta dykare du känner.  

Resultatet. (Ignorera gärna tofsarna i näsan, tack)

Köpte några lätt-tuggade dhosa av den här snubben på vägen hem.

Sköna söndag

Söndagslugn råder. De flesta arbetar måndag till lördag här och det känns att folk är lite mer stillsamma på söndagar. Inte riktigt lika många rickshaws och andra fordon i omlopp. Just idag kan det i och för sig ha att göra med den strejk, som startade igår. De har i snabb takt höjt bensinpriset från 50 rupies (tror jag) till 70 rupies, vilket har fått alla chaufförer att gå i taket. Strejken startade i lördags, folk gick fackeltåg och alla bilar i tjänst stod stilla. Det var därför lite osäkert igår om vår gäst Bente (ursprungligen kompis till Nina & Harald, som bott hos oss i veckan) skulle komma iväg till flygplatsen.

Brother cousin taxi

Lyckligtvis kunde Rajus, vår hyresvärd, brother cousin (typ nära släkting eller något) köra henne. Han hade satt upp stora skyltar på både fram-och bakrutan där det stod AIRPORT, för att inte bli angripen och klassad som strejkbrytare. MARRIAGE hade varit en alternativ skrift. Klart & tydligt alltså vad som är viktigt här i livet.. Raju hävdar för övrigt att strejkandet mest är ett sätt att få lite ledigt, köpa öl och sitta hemma och spela kort. Jag känner inte att jag har tillräckligt på fötterna för att ifrågasätta hans åsikt. 

En av poolerna på Uday Samudra leisure beach hotel

På tal om ledighet, så arbetar vi 5-dagars-vecka, precis som hemma. Solen sken hela dagen igår och vi betämde oss för att ha en skön dag vid poolen. Planen var att Ebbe skulle sova sin lunchsiesta under ca två timmar i en solstol, samtidigt som vi tänkt oss att ligga bredvid och läsa och sippa på en drink. Det var alltså planen. Tyvärr sprack planen 10 meter utanför vårt hus. Den uppmärksamhet, omtänksamhet, nyfikenhet och höga tillrop alla indier uttrycker pga Ebbe var, just då, inget vi ville veta av. Ebbe vaknade alltså redan på väg ned till poolen och vårt slappa poolhäng blev faktiskt mer dramatiskt än vanligt. Jag hade det lugnt och skönt, läste bok, simmade och drack öl. Föräldralediga Peter badade mest hela tiden, när han inte gick upp och ned, upp och ned, upp och ned och upp och ned i trappan med Ebbe förstås. Eller när han iförd snorkel & mask plötsligt ser att Ebbe, som satt snällt (en stund i alla fall) vid poolkanten och lekte med hink och spade är på väg att sjunka rakt ned i poolen som en dykande tumlare. Ebbe har efter att ha försökt sträcka sig ut i poolen efter en hink råkat ta ett kliv ut i poolen och Peter fångar alltså upp honom underifrån. När Ebbe ruskat av sig den värsta kallsupen, förvånansvärt lugn, passar han på att lägga en kaka i sin badkostym. Det där som bara inte får hända i poolen (strikta skriftliga uppmaningar om att 'toilet accident' kräver 30 timmars poolrengöring)! Proffset Ebbe gjorde det på poolkanten och det hela fångades upp i hans badkostym mitt framför de loja badvakterna som varken lade märke till fallet i poolen eller 'the toliet accident'... Slutet gott. Allting gott. Och, det ska ju vara lite action i livet eller hur var det nu?

Tumlaren före...

Och efter.. the toilet accident

Veronica & Ingrid

Eftersom vi inte lyckades få till någon inflyttningsfest på Folkskolegatan i Stockholm tog vi revansch här i Kovalam. Igår gick således Festen av stapeln. Av en händelse råkade det också sammanfalla med min födelsedag, nästan i alla fall. Alla svenskar vi känner här var inbjudna och samtliga 12 (inkl vår lilla familj!) kom. Det var familjen Arvidsson/Bonetto, alltså Ian & Malin och barnen Selma (6 år) och Simon (8 år), Stina & Martin Lemoine med barnen Erik (4 år) och Ingrid (16 mån) och Veronica. Vi beställde mat på vårt favorithak A1, som är en enkel restaurant med plaststolar men med ett desto mer avancerat kök vad gäller matlagningskompetens. Första gången vi beställde där lockades vi av att den var välbesökt av indier och verkade ha stor omsättning. Snubben som är boss i köket talar bra engelska och han kan fixa det mesta om man vet vad man vill ha. Vi tänkte test-äta festmaten i fredags men eftersom de inte hade fått tag i någon stor fisk då fick vi istället färsk makrill, underbart stekt i någon masalakryddning. Det var riktigt gott att äta fisk som omväxling, annars har vi hållit oss till strikt vegetarisk mat. Hur som helst, i lördags hade de i alla fall fixat stora havsfiskar och lagade en fish masala som ackomanjerades av ris, paratha (bröd, som är väldigt vanligt i sydindien), tomato fry och Gobi manchurian (blomkål i typ dumplingsdeg i en supergod röra). Före maten snacksade vi på lök-pakora (friterad lök) och friterad matbanan. Första halvtimmen hängde alla gäster i vårt sovrum och svalkade av sig i AC:n eftersom de var genomsvettiga efter promenaden hit. Det bjöds så småningom på indisk skumpa, som till slut lockade ut dem på balkongen. Det blev en lyckad kväll för stora och små. De stora njöt indiskt öl och boxrosé från Sverige (tack Bente!) och de små njöt av film, ett otal avsnitt av Emil i Lönneberga (tack Johan för filmbiblioteket!). Nu råder söndagslugn, som sagt, och vi plockar bland spillrorna efter gårdagen. 

Än så länge vet vi inte om Elin kan jobba imorgon eller om strejken gör att det inte går att åka in till Trivandrum. Om inte en 'HOSPITAL' skylt på Balans taxi är ett tillräckligt gott skäl att bryta mot strejken??

Patienter, tanter och elefanter

En arbetsvecka går fort, framförallt när det är så många nya intryck och lärdomar hela tiden. En ovanlig syn på vägen till jobbet i måndags var en stor elefantrumpa på flaket framför vår bil. 

Vi har varit både på avdelningen och akuten den här veckan. 

Det passerar ungefär 400-500 patienter per dygn på medicinakuten. Det är tre ST-läkare som arbetar samtidigt.

På akuten är läkarkonsultationen och provtagning gratis men övriga undersökningar kostar pengar. En lungröntgen kostar 30 rupies (4-5 kr), en CT hjärna 300 rupies (40-50 kr). Först sorteras patienterna av några AT-läkare, som bestämmer om de ska till kirurgen eller medicinakuten. I nästa rum sitter tre ST-läkare runt ett bord. Det ligger spridda lappar med små noteringar på bordet. Alla journaler, röntgenremisser eller beställningar till laboratoriet skrivs för hand.

Det står tre tomma plaststolar, en bredvid varje läkare. De stolarna är till för patienterna. Det kommer patienter i en strid ström, tillsammans med ett gäng anhöriga. Både anamnestagning och statusundersökning sker vid bordet. Om man ska klämma på magen kan man gå undan bakom ett skynke för att utföra en något mer diskret undersökning. Snabba undersökningar och snabba beslut är ett måste när kön in i rummet tjocknar av patienter. 

Plötsligt rullar det in en patient på en brits. Han jämrar sig högt och tar sig för bröstet. Sekunder blir till minuter innan vi förstår att mannen har en pågående hjärtinfarkt. Hade vi varit på ett svenskt sjukhus hade han vid det här laget legat på PCI-lab för tio minuter sedan och genomgått en ballongsprängning eller något liknande ingrepp. EKG-utrustningen krånglar och det dröjer innan man har fått ett aktuellt EKG. Mannen ser ut att tuppa av vilken sekund som helst. Sköterskan får till slut in en kanyl och hans smärta lindras i takt med att morfinet hon sprutar in börjar verka. Man planerar för trombolys men det finns ingen intensivvårdspplats så han får vänta i korridoren. Vi hinner inte se mer av den patienten innan nästa brits rullar in. 

En smidig blodtrycksmätare 

En medvetslös kvinna som knappt reagerar på smärtstimulering ligger på britsen. Hon är svullen i ansiktet och har inte kissat på flera dygn. Hon har diabetes med grava njurkomplikationer. Den ansvarige läkaren planerar inläggning och dialys. Lite uppgivet förklarar han senare att prognosen ser väldigt dyster ut. En dialysomgång kostar ungefär 100 svenska kronor och kvinnan kommer aldrig att ha råd med behandling efter att hon skrivits ut. Tidigare använde man filtren flera gånger, vilket sänkte kostnaden, men pga av att flera har blivit smittade av hepatit C på det sättet så har man tvingats sluta. När vi tror att vi ska få hämta andan en stund sticker någon fram ett färgglatt paket, ungefär som en tablettask. Det är en käck läkemedelsförsäljare som ser sin chans att kränga lite fler mediciner. Det hela känns lätt absurt. Försäljaren försvinner snabbt ur rummet när det är dags för nästa anstormning. Killen på britsen har svalt innehållet från ett bilbatteri. Ungefär så håller det på, 24/7..

Läkarna klär sig i privata kläder, kvinnorna har sari eller salwar kameez (lång tunika, byxor och sjal) och männen har skjorta och långbyxor. Det glittrar och glimrar av guld och stenar från både ringar och örhängen. Vi försöker smälta in så gott det går. Det är tydligen viktigt att inte visa överarmarna som kvinna. Idag hade jag en långärmad skjorta, blå- och vitrutig i tyget och kände mig propert och riktigt klädd. Det första jag fick höra från en av AT-läkarna var att jag skiljde ut mig markant från de andra med mitt val av överdel. Min skjorta såg tydligen ut som en pyjamas och genast kändes mitt försök till seriös framtoning ganska meningslöst.

Vi säger hejdå till sjukan för den här veckan. Det är skönt att kylas ned av AC:n på bussen hem. Att man dessutom får ett tillfälle att vistas i ett indiskt disco är bara bonus. Det är ingen hejd på dunket i bussens högtalare. 

Busshållplatsen där vi bor

Babylen

I går tröttnade jag på att få curry i skägget och beslöt mig därför att besöka Prasads barberare. Bakom svängdörren fick jag ännu en inblick i indiskt vardagsliv. Stämningen var god och den blev ännu bättre då det blev strömavbrott samtidigt som rakkniven vilade på min strupe. Min farmor var frisör i Kärrtorp så jag har som liten fått höra hennes historier om olika malörer med rakkniven. Därför hade jag svårt att dölja min oro då lamporna slocknade. Min barberare har dock gott mörkerseende och jag kom ut med babylen haka utan en enda skråma. Jag är djupt imponerad av hans skicklighet.

Strax före strömavbrottet

Slutresultatet. Ebbe började gråta när han fick se mig men efter några minuter förstod han vem som  gömde sig bakom det uppshapade fejset