Medical College Hospital

Medical College Hospital 

Taxiresan till Medical College Hospital i norra delen av Trivandrum tar ca 30 min från Kovalam, beroende på trafiken. Vi har tur som åker med Balan, vars bil har 5 bilbälten. Han tyckte förstås inte att det var nödvändigt att ta fram alla bälten, som låg väl gömda inunder sätena men efter lite övertalning kunde vi leta fram dem. Det är få förunnat. 


Vi är svettiga redan innan vi kommer fram. Utanför sjukhuset myllrar det av rickshaws, taxibilar, människor i traditionella kläder och försäljare som säljer allt från mat & kläder till katetrar och andra urinuppsamlare. Det finns inga undersköterskor på sjukhuset, det är patientens anhöriga får axla den rollen och kan alltså köpa allt man behöver på gatan. Sjukhuset har inga begränsningar vad gäller antalet inneliggande patienter. När sängarna tar slut får man en plats på golvet, i bästa fall med en bastmatta som madrass. Ovanför varje sängplats snurrar iallafall en fläkt som till viss del förbättrar lukten. AC finns enbart i de finare föreläsningssalarna och på viktiga personers kontor. Det är slitet överlag. Sängarna är rostiga och väggfärgen flagnar. Städerskan i huvudtrappan har ett otacksamt arbete att försöka hålla rent. Strömmen av människor tar aldrig slut och skurvattnet hinner aldrig torka. 

Vardag på en medicinavdelning

Keralas befolkning har en relativt sett hög medellivslängd tack vare dess relativa välstånd och utbildningsinsatser. Sjukvården är kostnadsfri för den som tjänar mindre än 300 Rupies/månad (ca 40-50 kr). Tydligen tjänar således INGEN mer än så...samtidigt behöver man åtminstone 1000 Rupies för att överleva en månad här (enligt en av läkarna). Intressant ekvation. Välfärdssjukdomar är vanliga. Kerala kallas "the Diabetes Capital of the world" och är det är således mycket vanligt, även i lägre åldrar. 


Avdelningarna är könsuppdelade och det ligger ungefär 40-70 patienter per sal. Om man inte kan betala för ett enkelrum förstås. Förutom patienter, anhöriga, sjuksköterskor och skockar av läkarstudenter så finns det ett par ansvariga läkare per avdelning och så några AT-läkare och så vi. Det känns rörigt men på något sätt fungerar det. När professorn kommer släpper alla allt för att få en chans att rådfråga och få klartecken att gå vidare i medicinska beslut. Hierarki råder här.
Vi har redan få se ett stort spektrum av diagnoser. Många patienter ligger inne pga komplikationer till kroniska åkommor såsom diabetes, hepatit och hjärtkärl-sjukdomar, för att inte tala om alkoholism. Därtill flera med infektionssjukdomar -dengue, leptospiros, tyfus och TBC för att nämna några. Att ens tänka på att separera smittsamma patienter känns lönlöst. Kompetensen är hög, arbetsbelastningen ännu högre.. Resursbristen är slående, vi ser knappt någon medicinsk utrustning alls trots de allvarligt sjuka patienterna som enligt våra rekommendationer borde ha full övervakning dygnet runt. Det är mycket mycket annorlunda. Men väldigt vänligt och trevligt och vi möts ideligen av nyfikna ögon och leende munnar.