Patienter, tanter och elefanter

En arbetsvecka går fort, framförallt när det är så många nya intryck och lärdomar hela tiden. En ovanlig syn på vägen till jobbet i måndags var en stor elefantrumpa på flaket framför vår bil. 

Vi har varit både på avdelningen och akuten den här veckan. 

Det passerar ungefär 400-500 patienter per dygn på medicinakuten. Det är tre ST-läkare som arbetar samtidigt.

På akuten är läkarkonsultationen och provtagning gratis men övriga undersökningar kostar pengar. En lungröntgen kostar 30 rupies (4-5 kr), en CT hjärna 300 rupies (40-50 kr). Först sorteras patienterna av några AT-läkare, som bestämmer om de ska till kirurgen eller medicinakuten. I nästa rum sitter tre ST-läkare runt ett bord. Det ligger spridda lappar med små noteringar på bordet. Alla journaler, röntgenremisser eller beställningar till laboratoriet skrivs för hand.

Det står tre tomma plaststolar, en bredvid varje läkare. De stolarna är till för patienterna. Det kommer patienter i en strid ström, tillsammans med ett gäng anhöriga. Både anamnestagning och statusundersökning sker vid bordet. Om man ska klämma på magen kan man gå undan bakom ett skynke för att utföra en något mer diskret undersökning. Snabba undersökningar och snabba beslut är ett måste när kön in i rummet tjocknar av patienter. 

Plötsligt rullar det in en patient på en brits. Han jämrar sig högt och tar sig för bröstet. Sekunder blir till minuter innan vi förstår att mannen har en pågående hjärtinfarkt. Hade vi varit på ett svenskt sjukhus hade han vid det här laget legat på PCI-lab för tio minuter sedan och genomgått en ballongsprängning eller något liknande ingrepp. EKG-utrustningen krånglar och det dröjer innan man har fått ett aktuellt EKG. Mannen ser ut att tuppa av vilken sekund som helst. Sköterskan får till slut in en kanyl och hans smärta lindras i takt med att morfinet hon sprutar in börjar verka. Man planerar för trombolys men det finns ingen intensivvårdspplats så han får vänta i korridoren. Vi hinner inte se mer av den patienten innan nästa brits rullar in. 

En smidig blodtrycksmätare 

En medvetslös kvinna som knappt reagerar på smärtstimulering ligger på britsen. Hon är svullen i ansiktet och har inte kissat på flera dygn. Hon har diabetes med grava njurkomplikationer. Den ansvarige läkaren planerar inläggning och dialys. Lite uppgivet förklarar han senare att prognosen ser väldigt dyster ut. En dialysomgång kostar ungefär 100 svenska kronor och kvinnan kommer aldrig att ha råd med behandling efter att hon skrivits ut. Tidigare använde man filtren flera gånger, vilket sänkte kostnaden, men pga av att flera har blivit smittade av hepatit C på det sättet så har man tvingats sluta. När vi tror att vi ska få hämta andan en stund sticker någon fram ett färgglatt paket, ungefär som en tablettask. Det är en käck läkemedelsförsäljare som ser sin chans att kränga lite fler mediciner. Det hela känns lätt absurt. Försäljaren försvinner snabbt ur rummet när det är dags för nästa anstormning. Killen på britsen har svalt innehållet från ett bilbatteri. Ungefär så håller det på, 24/7..

Läkarna klär sig i privata kläder, kvinnorna har sari eller salwar kameez (lång tunika, byxor och sjal) och männen har skjorta och långbyxor. Det glittrar och glimrar av guld och stenar från både ringar och örhängen. Vi försöker smälta in så gott det går. Det är tydligen viktigt att inte visa överarmarna som kvinna. Idag hade jag en långärmad skjorta, blå- och vitrutig i tyget och kände mig propert och riktigt klädd. Det första jag fick höra från en av AT-läkarna var att jag skiljde ut mig markant från de andra med mitt val av överdel. Min skjorta såg tydligen ut som en pyjamas och genast kändes mitt försök till seriös framtoning ganska meningslöst.

Vi säger hejdå till sjukan för den här veckan. Det är skönt att kylas ned av AC:n på bussen hem. Att man dessutom får ett tillfälle att vistas i ett indiskt disco är bara bonus. Det är ingen hejd på dunket i bussens högtalare. 

Busshållplatsen där vi bor